»Jag umgås inte med
katastrofer som inte har hänt«

En extrem pessimist som med sina låga förväntningar på tillvaron går runt och är rätt så nöjd. Annars skulle man kunna tänka att skådespelaren Simon J. Berger har mycket att vara glad för, efter bejublade rollprestationer, som i dramaserien Exit. Och nu ska han leda oss genom den svenska historien i SVT:s storsatsning för hösten.

När skådespelaren Simon J. Berger var i 20-årsåldern formulerade han en policy för sitt liv. Han utgick från det gamla skämtet om pessimisten och optimisten, där optimisten har sämst chans att bli lycklig eftersom den orubbliga framtidstron och positiva livssynen ofta riskerar att göra hen besviken. Pessimisten däremot, med sitt kritiska sinnelag och sina låga förväntningar, har god chans att bli glatt överraskad. 

– I den definitionen är jag extremt mycket pessimist. Och jag har i vuxen ålder alltid tänkt att jag kan dö när som helst, så därför vill jag leva mitt liv så att jag är nöjd oavsett om jag dör om 90 år eller om en kvart. 

Resultatet blir att den här mannen ofta går runt rätt så nöjd, för det kunde ju ha varit värre. 

– Nästan allt som händer överträffar ju det sämsta som kunde ha hänt, säger han med ett leende och beställer ett extra lass potatis till lunchen på Moderna museet. 

– Extra energi! 

Med det här som utgångspunkt borde han vara supermeganöjd just nu, i alla fall med karriären. Efter succén med den norska tv-serien Exit, om en finanselit som överdoserar på såväl hedgefonder som hedonism, är han nu trippelaktuell. Simon repeterar David Bowies sista gåva till sina fans, musikteatern Lazarus. Han filmar Mikael Niemis roman Koka björn, som är den första nordiska produktionen för Disney Plus. Och när vi ses har han just avslutat inspelningen av SVT:s storsatsning Historien om Sverige, där man i tio delar skildrar Sveriges historia från istiden fram till våra dagar. Simon är berättare, lite som en svensk David Attenborough med fokus på historia. 

– Jag är ingen historieexpert och skulle inte få särskilt höga poäng på en quiz om olika historiska årtal, men jag känner en stor entusiasm inför detta. Under arbetet har jag liksom sugit in kunskap genom porerna. 

I programmet fokuserar man mindre på kungar, och mer på stora förändringar i samhället och hur det påverkat människor. Han berättar begeistrat och länge om hur vi inte hade smittsjukdomar när vi var jägare och samlare, utan de kom senare, med husdjuren. Om hur bronset krävde globala handelsrutter. Och om varför man under järnåldern »bytte upp sig« till järn trots att brons på många sätt var en bättre metall.  

– Vi befinner oss i en period av stora förändringar, och då är det extra angeläget att känna till sin historia, absolut. Det talas om nutidens historielöshet, men jag vill problematisera det lite och hävda att det i alla tider och alla samhällens nupunkter är viktigt att veta varifrån man kommer, och varför samhället ser ut som det gör. För vi formar ständigt vår framtid genom våra handlingar i nuet, och det gör vi på ett bättre sätt om vi har förståelse för processerna som lett oss hit, säger han.

Och så lägger han till: 

– Det här har härskare i alla tider haft full koll på. 

Även Simon är såklart ett resultat av sin historia. Han föddes rakt in i svenskt kulturliv, med konstnären Gittan Jönsson till mamma och jazzmusikern Bengt Berger till pappa. Efter föräldrarnas skilsmässa fick han dessutom Ann Petrén till bonusmamma. Redan som barn kände han sig därför hemma på gallerier och bakom stora scener. Trots att han som ung funderade på att bli alltifrån civilingenjör till läkare var skådespelaryrket till slut en lätt väg att välja. För om andra föräldrar i all välmening säger saker som »ska du verkligen välja ett så osäkert yrke«, behövde Simon aldrig kliva över den mentala tröskeln. Men han tror ändå inte att hans bakgrund landar honom i något nepotismbarnfack, alltså en kändis som fått jobb på grund av sina föräldrar snarare än hårt arbete och rå talang. 

– Mina föräldrar har inte den stjärnstatusen, men att vara en fisk i vattnet är en psykologisk fördel. 

Hans föräldrar gjorde var sin klassresa. De kommer båda från borgerliga hem, men valde att bli kulturarbetare i 60- och 70-talens radikala tid. I deras livsval fanns ett tydligt uppror mot tidigare generationer, och kanske måste man då vara extra beslutsam. 

– Det är nog lätt hänt att man lever tanken »konsten över allt«. Eller som det engelska ordspråket lyder: »A clean house is a sign of a wasted life.« 

Som barn till föräldrar med ett stort patos vet han dock att alla satsningar också ett pris. Inte bara på grund av att familjen periodvis hade det som han säger superskralt.

– Det har fått mig att känna att jag vill göra saker annorlunda. Jag funderar mycket på hur jag ska balansera de två prioriteringarna mitt konstnärliga arbete och mitt barn. Det är inte okomplicerat. Men jag vill prioritera mitt barn högre i relation till mitt arbete än vad mina föräldrar gjorde, utan att säga för mycket. 

Simon pratar en del om att de under uppväxten hade det kärvt ekonomiskt. 

Hur har det påverkat ditt förhållande till pengar? 

– Jag har ett ganska avslappnat förhållande till att det går upp och ner. Det är skönt att kunna betala sina räkningar och ha lite extra pengar över till en bra speldator eller en resa till Kolmården. Men jag känner ingen oro kring pengar. Ekonomin stabiliserades också när vi efter mina föräldrars skilsmässa flyttade till Skåne. Då var jag 12 år. Vi flyttade från en stambytt, stor bostadsrätt i Stockholm till ett hus som mamma hade ärvt i Skåne. Självklart gjorde det skillnad för en ensamstående konstnär med barn. 

Simons mamma, Gittan Jönsson, är också en av våra främsta feministiska konstnärer, som med verk som Diskkasterskan pekat på orättvisor ända ner i diskbaljan, och hur kvinnors erfarenheter blivit osynliggjorda. Och han säger att växa upp i en sfär av dessa politiska åsikter självklart har påverkat. 

– Feminismen har alltid varit en självklarhet, men inte en självklarhet att ta för given, utan en vi fortfarande måste fajtas för. Min mor är fortfarande en »proggfajter«, som protesterar mot att busslinjer i byn läggs ner och liknande. 

Innan flytten till Skåne var Simon mobbad i skolan – något han insåg först som vuxen när han läste John Ajvide Lindqvists bok Låt den rätte komma in. 

– Det var en märklig upplevelse. Men det är väl inte en helt ovanlig traumarespons: när man har överlevt så vill man inte tänka mer på saken. I och med flytten till Skåne så försvann ju utsattheten över en natt. 

Han säger att det finns två delar i varför just han utsattes: Den huvudsakliga förklaringen är att det fanns »några riktiga rötägg« i hans årskurs. Ett stort antal hangarounds som hade den extremt klassiska mobbningsstrategin att höja sin egen status genom att trycka ner någon annan. 

– Sedan var jag nog en ganska lätt måltavla. Jag pratade konstigt, hade konstiga kläder och konstigt hår. Och ju mer utsatt jag blev på grund av min udda stil, desto kufigare blev jag. 

Många har velat kalla det för mod, alltså att det är modigt att vara sig själv fullt ut, en analys Simon intressant nog värjer sig för. 

– Jag kan förstå att det ser ut så, men så var det inte inuti mig. Man kan också se det som en oförmåga att passa in. Människor är gruppvarelser, så att kunna balansera integritet och tillhörighet är av godo. Jag sket i att passa in, men mådde dåligt när jag blev illa behandlad på grund av det. Hade jag varit förälder till det barnet hade jag gjort mer för att förmedla betydelsen av sociala förmågor, eller bara varit noggrann med att barnet skulle ha hela och rena kläder, och inte bara ärvda manchesterbyxor som var helt omoderna.  

Hur är det med balansen i dag? 

– Jag har fortfarande ganska lätt att känna »varför ska jag bry mig om vad den personen tycker?«, men är som vuxen mer medveten om flera perspektiv, inklusive vad jag signalerar när jag klär mig, säger han och pekar på sina intetsägande svarta jeans och grå tröja. 

Att en gång i livet ha varit utsatt på det sättet kan sätta sina spår. Hur är det för dig?   

– Man bär sin historia. Tidigare har jag kallat det för en ärrvävnad i personligheten, men tiden läker … Men jag kanske har en extra känslighet för när andra blir utsatta. 

I ett flertal intervjuer har han beskrivit sig själv som just kufig, trots att kufigheten i alla fall går mig förbi. 

– Det är väl det där med att självbilden sitter djupt. Sanningar om en själv som inte längre stämmer kan sitta kvar. 

Hans egen dotter har precis börjat skolan, och han upplever att tillvaron i skolan är mycket bättre i dag, inte minst genom att det finns fritidspersonal både ute på skolgården och i klassrummet. Hur arbetet integreras, och fler vuxna ser. Och på frågan om han är rädd för att hans eget barn också ska bli utsatt är svaret nej. 

– Jag är medveten om risken och tar den på allvar, men jag går inte runt och är rädd. Jag umgås inte med katastrofer som inte har hänt. På samma sätt som jag inte oroar mig för privatekonomisk kris i förväg. Det är en rimlig hållning, särskilt till viktiga saker. Till oviktiga saker, som vilken bulle man ska välja till kaffet är det inte så noga, där kan man tillåta sig att rasa i besvikelse, skrattar han. 

I sitt sommarprat berättade Simon om den långa hopp- och ångestfyllda resan till ett barn, vilken resulterade i Billie Lo, som föddes 2017 och gjorde honom till pappa. 

– Men så här i efterhand blir ju alla de miss-lyckade försöken steg till att få just det här under-bara barnet. 

Glömmer man smärtan och sorgen när barnet väl kommer? 

– Nej, det tycker jag inte. Men man omtolkar den. Det är nog lite som de säger i sorgebearbetning: man blir aldrig av med förlusten, men den byter färg med tiden. 

Apropå dottern är det dags att prioritera. Det är tid för hämtning. Och kanske en fika. •

---

text: Linda Newnham 
foto: GUSTAF PETERSON
styling: MALIN RUDÉN