»Jag var en liten fegis – då som nu«
Han ligger bakom Sveriges mest sedda biofilm Sällskapsresan, är Trazan i tigerkostym med en hel generation svenskar och har uppmanat folk till att bo i svampar. Vid 83 års ålder fortsätter Lasse Åberg att producera nya idéer – nu senast i en »bildografi«.
Tidigare publicerad i #1 2024
I din bok skriver du att du redan som barn upptäckte att du var ett geni, förklara!
– Det är lite tillspetsat, men jag fick så mycket beröm för mina teckningar att jag kände mig speciell, som »jag är fan att geni!«. Så redan som tioåring bestämde jag mig för att bli tecknare. När jag senare kom in på Konstfack och hamnade med en massa konstnärsbarn och begåvningar fick jag förstås en chock. Då var jag tvungen att förkovra mig – fort!
lasse åberg
Ålder: 83.
Familj: Frun Inger, vuxna barnen Max och Anna, tre barnbarn och två barnbarnsbarn (»det sistnämnda låter ålderstiget…«).
Bor: Bålsta.
Gör: Multikonstnär.
Aktuell: Med boken, »bildografin« Samlade fragment ur ett spretigt liv (Max Ström).
Vad är konst för dig?
– Det är en så bra fråga att jag samlat på mig en massa citat som svar. Ett som fastnat är hur det på en vernissage kom fram en herre till konstnären Henri Matisse, pekade på ett av verken och sa: »Det förefaller mig som om damen har en för tjock vänsterarm«. Henri Matisse svarade artigt: »Det är ingen dam, det är en oljemålning.« Själv brukar jag kokettera med att säga att jag har ett konstnärligt problem: att folk förstår mig!
Du säger att du uppfostrades i en blandning av sunt förnuft, jantelag och dålig smak.
– Ja, det är väl ungefär under de premisserna som vi arbetarklass- och medelklassungar växer upp. Det finns ett slags ljummet kulturförakt, många fördomar, dålig smak och taskig konst på väggarna. Och det är inget fel i det, men jag har gjort ett slags klassresa.
Ditt signum är att sätta fingret på det folkliga – hur lärde du dig det?
– Jag tror snarare att jag har ungefär samma stillsamma humor som väldigt många.
Trots din underhållningstalang blev du, enligt dig själv, tidigt en tråkmåns. Berätta!
– Jag var inte speciellt road av det mina hårdhudade kamrater gillade, som Gröna Lund och skämtartiklar. Jag var väl en liten fegis – då som nu. Jag föredrar fortfarande picknick framför bergochdalbanor.
Sällskapsresan har setts och älskats av över två miljoner biobesökare, men hur har du förhållit dig till elaka kritiker genom åren?
– Det är klart att vissa saker svider, framför allt om kritikern har rätt. Fast det där har också blivit som en skröna, för jag har även fått många fina recensioner, och Ingmar Bergman gillade filmerna. Men Jurgen Schildt skrev att handlingen i Sällskapsresan får plats på ett frimärke om man skriver glest. Det är ändå kul skrivet! Dessutom fick jag min hämnd när hans fru Annalisa Ericson senare var med i Den ofrivillige golfaren.
Många hävdar att ni i Electric Banana Band måste ha rökt på för att komma på låten Zwampen…
– Haha, det gjorde vi verkligen inte, det fanns inga magic mushrooms inblandade i textraden »jag vill bo i en svamp, annars får jag kramp«. Låten var mer en eloge till Elsa Beskow och hennes barnbok Hattstugan, drömmen om att bo i en hatt eller en svamp.
Du har hög produktionstakt men säger dig vara lat av naturen, hur menar du då?
– Lättjan har drivit mig framåt. Jag vill påstå att lättjan är uppfinningarnas moder snarare än nöden. Lat i vanlig mening kanske jag inte är, men jag smiter gärna ifrån det jag borde göra till något annat, som då blir gjort i stället.•
lasses tågresa
1 eller 2 klass? »1 klass, det är bekvämare. Jag börjar bli lite folkskygg, så jag brukar be om en ensam stol.«
Lugn kupé eller vanlig? »Det spelar ingen roll.«
Åka i rätt riktning eller inte? »Jag besväras inte av att åka baklänges men åker ändå helst i rätt riktning.«
Sysselsättning på tåget? »Jag växelbrukar: läser och tittar på vårt vackra Sverige.«
Fikar på resan?»Åker vi lite längre, så brukar frun skicka iväg mig för att köpa något gott i bistron.«
text: linda newnham foto: Erik G Svensson
