»Jag vill förstå de här människorna«

Reportageboken Tills alla dör blev en läsarsuccé. Diamant Salihu var den förste med insyn i det narkotikarelaterade gängvåldet som kunde återge så att alla förstod. Samtidigt trappades konflikterna upp, blev än mer hänsynslöst. Nu kommer uppföljaren När ingen lyssnar, där han skildrar de kriminella gängens bossar. Genom att försöka förstå närmar sig Diamant Salihu vår tids tyngsta samhällsproblem.   

På förlaget Mondial i centrala Stockholm är det ganska tyst. Det är bara dagar tills boken ska till tryck. Diamant Salihu och hans redaktör går igenom manuset rad för rad. Allt ska vara rätt, precis allt. Varenda liten detalj: bilens färg, gatans namn, datumet när det och det hände. Vilket väder var det i Örebro just den dagen? De sitter hukade över skrivbordet bakom glasväggarna i kontorslandskapet.

Det kan tyckas onödigt att bry sig om sådana småsaker när ämnet är så allvarligt som gängkriminalitet, narkotikasmuggling och dödligt våld. Men, förklarar Diamant Salihu, just därför är det viktigt: trovärdigheten är allt. En liten svajning och förtroendet naggas i kanten. Kanske inte för den genomsnittlige läsaren. Men ska man behålla trovärdigheten bland yrkeskriminella och använda dem som källor och intervjupersoner så …

– … Ja, det känns dumt att chansa. Det ska vara rätt bara, säger han och tar plats i det lilla konferensrummet i markplan, där ena fönstret vetter mot Malmskillnadsgatan.

Du vågar sitta med ryggen mot fönstret? 

– Ja, haha. Jag är inte hotad på det sättet, inte alls. Men jag har ju träffat killar som vägrar sitta på något annat sätt än med ryggen mot en vägg och med full uppsikt över rummet. 

Ögonen är något rödsprängda och håret lite bångstyrigt. Men annars syns det inte nämnvärt att han, enligt egen utsago, ”jobbat dygnet runt” den senaste tiden med att slutföra boken När ingen lyssnar. Precis som den förra reportageboken, den hyllade Tills alla dör, tar den nya boken med läsaren till en värld vi annars bara möter i braskande rubriker. Den organiserade brottslighetens, gängens värld. Där ett människoliv kan släckas mot betalning – eller som en tjänst till någon vars gunst man vill ha. 

Varför är du så passionerat intresserad av ondska? 

– Jag tror inte att människor är onda. Jag tror att människor kan få fram den här otroliga vidrigheten, hänsynslösheten – ondskan – emellanåt. Det är väl det jag försöker förstå när jag pratar med de här människorna. De kan koppla på och stänga av ondskan, samtidigt som de kan vara någons partner eller någons son. Jag tror att det handlar om att jag vill förstå de här sakerna och de här människorna. Men jag vill också sätta det i ett sammanhang.

Den förra boken gav en brutal inblick i de kriminella gängen kring Järvafältet utanför Stockholm. I När ingen lyssnar tar han ett steg uppåt i den brottsliga hierarkin. Här skildras i stället de höga bossarna. De som styr narkotikahandeln, tjänar de stora pengarna och påfallande ofta slipper undan rättvisan. Och – vilket just nu är smärtsamt aktuellt – beordrar de dödsskjutningar som dag efter dag, vecka efter vecka, slår nya dystra rekord. 

– Jag fattar inte heller vad som händer i vårt samhälle. Men jag känner att jag har en uppgift att faktiskt ta reda på det. För det är ingen annan som gör det. Jag vill förstå varför vi har den här situationen med rekordmånga dödsskjutningar. Jag är lika frågande som alla andra. 

Han pratar på en lite märklig blandning av sjungande dalmål, välfraserad SVT-svenska och ett och annat tonfall av orten. Vilket egentligen sammanfattar hans bakgrund ganska väl: Född i nuvarande Kosovo av albansktalande föräldrar. Kom till Sverige som sjuåring, växte upp i området Tjärna Ängar i Borlänge. Gjorde kometkarriär inom mediebranschen och gick från Borlänge Tidning via Värnpliktsnytt till Expressen och sedan vidare till SVT. 

Hans förra bok kom ut för bara två år sedan, 2021. Redan då var tonläget högt i debatten kring gängkriminaliteten och att unga killar använde skjutvapen på ett sätt som ingen sett förr. Men sedan dess har situationen blivit värre än någon kunnat ana. Under 2022 sköts 62 personer ihjäl i Sverige. Det är 17 fler än året innan. 

– Den här världen är komplex och kan vara otroligt mörk. Jag har blivit chockad över råheten. I förra boken berättade jag om hur man använder sig av unga killar, 16–17 år gamla, för att skjuta ihjäl folk. Nu ser vi det nästan varje vecka. Nu är det någonting som har blivit normalt. 

När ingen lyssnar kretsar kring alla ingripanden och arresteringar som skedde i Sverige och övriga Europa efter tre avgörande genombrott. Först lyckades fransk polis avlyssna en krypterad tjänst, Encrochat. Därefter lanserade FBI en egen tjänst, Anom, som låtsades vara en anonym kommunikationsplattform, men som i själva verket var konstruerad och lanserad av FBI. I ett tredje steg knäcktes plattformen Sky ECC av internationell polis. Sammanlagt har 400 personer dömts till sammanlagt över 2 300 års fängelse i Sverige som en konsekvens av de här tre genombrotten. 

Just här finns faktiskt en ledtråd till det senaste årets tilltagande dödsskjutningar, menar Diamant Salihu. 

– De här krypterade tjänsterna har ju lett till otroliga framgångar på ett sätt. Jättemånga ledande personer är borta. Men nackdelen är maktvakuumet. Nya personer tar över, som är yngre och ledarlösa.  Eller som en syster till en mördad person säger: ”De är som huvudlösa kycklingar.” Vilket jag tycker är en ganska talande beskrivning. 

Skulle man kunna kalla det för Pandoras ask fast med oförutsedda konsekvenser?

– Ja, precis. Många var glada och hoppades att det här skulle vara lösningen på problemet. Men rötterna, de dåliga rötterna, var för många. 

Vilket för oss in på den svåraste frågan: Hur får vi stopp på utvecklingen? Det enda alla är rörande överens om är ju att det inte kan fortsätta så här. 

Diamant Salihu tar ett djupt andetag, väl medveten om att han rör sig på känslig mark. 

– Det är en maktkamp som pågår. I grunden handlar den om narkotikamarknaden, men också makten. Det gör att även kriminella på småorter förr eller senare behöver ta ställning till vem de köper narkotika av. Ska de följa lag A eller lag B? Då väljer de hellre ett lag som verkar vara det ledande i ”skytteligan”, eller hur man ska uttrycka det. Konsekvensen blir att några få grupper tar större kontroll. Så ser det ut i många andra europeiska länder redan. 

Han lutar sig tillbaka och kopplar på en tv-blick. Som om han sitter i studion och ger en expertkommentar. 

– Men som en konsekvens av det måste man vara beredd på att det kan ske infiltration i stora delar av samhällskroppen. Det är en utveckling som vi ser i andra europeiska länder. Mer organiserat och mer korrumperat, men kanske färre dödsskjutningar.  

I samhällsdebatten ser man annars två huvudspår: de som efterlyser hårdare straff och de som argumenterar för en avkriminalisering av narkotika. Diamant Salihu vill inte ta ställning i den debatten. Det är inte hans roll som journalist, menar han. 

– Men det är klart att unga killar som skjuter ihjäl folk måste bort från gatan. Det är alla experter jag talat med ense om. Fast vi har inget som fungerar i dag. De här killarna rymmer, de träffar andra, de får ett större nätverk. Sitter de i fängelse blir de ännu mer förhärdade. Jag tror vi måste ta diskussionen om hur vi hanterar de här barnsoldaterna – för det är precis vad de är. De har PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Krigsskador. Hur ska vi som samhälle hantera det? 

Så vad kan få dem att sluta? 

– Jag tänker på en kille som nästan blev mördad av en 16-åring. Han lyckades stoppa det sista skottet med handen på något sätt. Han är 25 nu och har suttit inne för narkotikabrott – vilket för honom blev ett livsavgörande ögonblick. Efter mordförsöket har han börjat studera och läsa in sina gymnasiebetyg. Det går att vända, det har jag sett flera exempel på. Vi kan ju inte ge upp människor helt och hållet. •

---

text: kalle dixelius 
foto: karl nordlund
fotoassistent: fredrik karumo