Juninatt
– en dröm och en föreställning
Så mycket längtan vi har till de svenska, ljusa och ljuvliga sommarnätterna. Och så mycket förväntningar vi lägger på dem och vad som ska infrias. Ta vara på junis nätter – den 21 juni vänder det igen.
Tidigare publicerad i #6 2022
Sommarnatt.
Finns något annat ord så mättat med mystik, förväntan, drömmar? Det inbjuder till att uttalas i en viskning, i ljusdunklet och stillheten vid den blanka sjön med skogssilhuetten, och till … ja, vad?
Sommarnatten är sinnebilden för det som brukar kallas det nordiska vemodet, det som till skillnad från tungsinne är en melankolisk, bitterljuv längtan till något bortom, något ouppnåeligt som egentligen inte kan kläs i ord.
”Vem ringer en sommarnatt?” undrar berättaren oroligt i Kerstin Ekmans roman Löpa varg.
Ja, vem tränger sig på i en stund när koltrastens flöjt följs av nattskärrans surr? När hundlokor och björkstammar skimrar vita i dunklet, när den ljumma luften bär på en ton av kyla? En stund då man kan bli överväldigad, plötsligt tro sig förstå någonting som annars är dolt, känslor som i dagsljus kanske vore andlig hötorgskonst. Fattas bara en eggande doft av nattviol.
Pekoral eller ej – sommarnatten kan vara smärtsamt vacker. Den bär på ett löfte, man vet inte riktigt om vad, bara att det inte kan infrias. Det är inte endast vargavintrar som får granskogsbältets folk att ta till flaskan, för vad biter annars på sommarnattens förebud om alltings förgänglighet?
Midsommarnattens fyllor, bråk och tårar är negativet till drömmen om fullkomning. Längtan som går i kras och känslan av allas vår ensamhet. Midsommaren är höjdpunkten men också krönet, där bortom väntar utförslöpan mot mörkret.
För sommarnatten är en dröm och föreställning som rör vid något djupt inom många av oss. Den gör vår plats på jorden speciell, något väsensskilt från svarta nätter vid Medelhavet eller i tropikerna där hav och himmel smälter samman.
21/6
Vid sommarsolståndet den 21 juni lutar jordaxeln som mest mot solen, och vi får årets längsta dag och kortaste natt. Vid vintersolståndet är det tvärtom. Midsommarnatten är alltså inte den kortaste, men det skiljer inte mycket. Man har bestämt att midsommardagen, som är en rörlig helgdag, ska vara lördagen mellan 20 och 26 juni, vilket betyder att midsommarafton infaller fredagen före, i år 24 juni.
När Svenska Dagbladet 2015 bad läsarna föreslå svenska språkets vackraste ord blev listan rena naturlyriken: aftonland, vemod, glänta, gryning, nattviol och – naturligtvis – juninatt.
Personligen skulle jag välja ordet skymning, men det är nästan samma sak, för ”Juni natt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag”, som Harry Martinson skrev.
Vår besatthet av sommaren i allmänhet och sommarnatten i synnerhet speglas i litteratur, konst, film och musik. Men den vurmen är inte något nedärvt särdrag från svunna skogsfolk som nynnade vemodiga folkvisor bland älvor och oknytt, och rullade nakna i midsommarnattens magiska dagg. Förklaringen är mer prosaisk: industrialiseringen, urbaniseringen, elektriciteten.
Till för inte särskilt länge sedan var de flesta svenskar landsbygdsbor som såg naturen ur ett nyttoperspektiv snarare än ur ett estetiskt. Sommarskymningar var vana och vardag, man reste inte, hade inget att jämföra med. Men så flyttade vi till städerna, till fabrikerna, till en vardag skild från naturen, där elektriskt ljus upphävde gränsen mellan dag och natt, och snart skulle sommarskymningar tyckas nästan exotiska.
Till detta bidrog målare och diktare som i slutet av 1800-talet började se naturen och sommarnatten på ungefär det sätt som vi gör nu. Konstnärer kom hem från utlandet med en ny blick på det nordiska och svenska. Det egenartade dunklet tolkades i romantiskt skymningsmåleri. Landskapet fick uttrycka både själstillstånd och nationalkänslor, som i prins Eugens Sommarnatt från 1895.
Prinsen var på plats i Dalarna när Anders Zorn inspirerades till sin Midsommardans från 1897, ett nationalromantiskt vykort, komplett med loge, majstång och solblänk i dunklet kring kullornas polska.
Sommarnatt med snöstorm…
… är inte en väderprognos. Snowstorms hit är kanske inte odödlig poesi men än hänger den med: ”Sommarnatt, när jag svävar fram i mörkret, aha. Sommarnatt, ger en skön highway feelin’. Sommarnatt, när jag glider fram på gatan, aha. Sommarnatt i min jättemaskin.”
Tio år tidigare hade skördefesten i August Strindbergs Hemsöborna varit den kanske första sommarnattsskildringen i svensk litteratur. Andra, som Selma Lagerlöf, blandade sagoinslag i de svenska sommarnätter som alltsedan dess är djupt rotade i vårt kollektiva medvetande.
Så många har diktat och sjungit, man får nöja sig med nedslag. Evert Taube är förstås självskriven. ”Kom i min famn och låt oss dansa här en vals, min Rosmari, natten är ljuv, le blott och dansa!” heter det i Sommarnatt, där skymningen är ljuvlig och sval. Och så är det ju Rönnerdahl på Sunnanö i sommarnattsdoft av syrener och jasmin, och Calle Schewen som dansar med Roslagens ros tills solen går opp. Titeln Sommarnatt går igen på mängder av album och låtar med allt från operasångare och rappare till dansband. Jussi Björling, Lasse Stefanz, Tomas Ledin, Eddie Meduza, Little Jinder, Gustav Gmx Mared, Lena Philipsson, Barbados, Magnus Carlsson och Thorsten Flinck med En sommarnattsdöd är bara några. På Spotify är det ingen brist på spellistor med sommarnattsmusik.
Att Gotländsk sommarnatt röstades fram inte bara som tidernas utan också århundradets schlager kan vara svårt att förstå i dag. Ett hysteriskt Melloarrangemang skulle krascha strofer som ”Låt oss vandra genom ängarna, när natten faller tyst, stiga lätt på alla blommor, små som daggen stilla kysst”.
Stillhet och vemod präglar också Gunnar Wiklunds Minns du den sommar med text av Pär Rådström: ”Minns du den skogen i sommarnattens ljus? Minns du den stigen, vi gingo till ditt hus? Jag var förälskad för allra första gång.”
Ska det vara något mer?
Och om du inte har något för dig
När ni stänger här ikväll
Så kan jag vänta här i denna ljumma bris
Jag har en enkel längtan i mitt blod
Ett augustiförbund
Med sommarens sista servitris
De avslutande raderna i Ulf Lundells Sommarens sista servitris från albumet
I ett Vinterland, 2000.
Snowstorms landsplåga Sommarnatt från 1980 finns i uppdaterade versioner, men originalet hörs ännu eka bland klipphällarna i midsommarnatten. Klackarna mot hällen var det i Dansen går på Svinnsta skär där ”Gossen han svänger med flickan kär, i stilla sommarnatt”. Ur samma visas textrader ”Ljuvlig är sommarnatten, blånande vikens vatten”, lånades titeln Ljuvlig är sommarnatten till en deckarfilm av Arne Mattsson 1961.
Den blev ingen större framgång, medan Ingmar Bergmans Sommarnattens leende – finns en mer förförisk titel? – från 1955 blev hans internationella genombrott. Men alla var inte förtjusta i kärlekskarusellen i herrgårdsmiljö, Olof Lagercrantz recension i DN blev en historisk avrättning: ”En finnig ynglings dåliga fantasi, ett omoget hjärtas fräcka drömmar, ett gränslöst förakt för konstnärlig och mänsklig sanning är de makter som skapade denna ’komedi’… Jag skäms att jag har sett den.”
Sommarnatt i Stockholm är det i klassiska Sakta vi gå genom stan med text av Beppe Wolgers: ”Och natten står still, den finns inte till, en tystnad en skugga en vind.” Liksom i Ulf Lundells Rom i regnet: ”Nere vid Zinkensdamm, en juninatt, gick jag och undrade var jag hade vart.”
Så här kan man hålla på. Sommarnatten är evig i sin flyktighet. Dess vemod och längtan kan bli för mycket, såvida man inte har lyckan att vara två. Eller som Hjalmar Gullberg skrev till en yngling i kris:
Till henne Ni har kär
ska ni gå med Er konflikt.
Hon har lösningen. Skriv opp:
en doft av hägg och kropp •
Text: Anders Mathlein Illustration: Maja Norrby
