»Kamp och
prestation är närbesläktat« 

För de allra flesta är hon den rättrådiga polisen Sara i SVT:s dramaserie Tunna blå linjen. Men nu ställer sig skådespelaren Amanda Jansson på scenen som Jana Kippo i Teater Västernorrlands uppsättning av Karin Smirnoffs succéroman Jag for ner till bror. Vi for till Gävle och träffade henne över en kaffe, snus och sockerbulle. 

Skådespelaren Amanda Jansson var på middag i Helsingfors inför inspelningen av filmen Stormskärs Maja, där hon skulle göra huvudrollen. Runt bordet fanns bland annat regissören och chefen för produktionsbolaget, men när den senare tog i hand och frågade Amanda hur det var, svarade hon inte »fantastiskt att vara här, älskar den här staden«. Utan sa i stället »sådär«. Tidigare under dagen hade hon ringt till mamma och sagt att hon inte visste om hon ens ville göra det här. 

– Men vet du, ingen blev arg eller dömde mig. Det blev inga konsekvenser av min ärlighet annat än att det var flera som öppnade upp, vilket innebar att vi kom närmare varandra. För mig var det ett viktigt steg att våga säga som det var. Ett kvitto. Och i slutändan blev det ett av de finaste projekt jag medverkat i. Den handlade om kärlek, om att våga älska. Jag behövde det, så in i helvete, säger hon. 

Hon kommer att återkomma till det där med kärleken. Först berättar hon att om samma scen hade utspelat sig några år tidigare hade hon garanterat lett och sagt att det var toppen. Men Amanda Jansson har jobbat mycket på sig själv de senaste åren, för att bli snällare mot sig själv. 

– Jag har varit en duktig flicka hela mitt liv, haft mycket prestationsångest både i jobbet och privat, men har arbetat med mig själv för att förstå att jag är värdefull som person oavsett om jag har uppdrag eller inte, oavsett om jag gör en fantastisk eller dålig föreställning just den kvällen. 

Vi ses över en kaffe, snus och sockerbulle på hennes kontor i hemstaden Gävle. Vi befinner oss på gammal teatermark. Strax utanför fönstret syns Gasklockorna, där bland annat regissören Peter Oskarsson gjort maffiga produktioner. Det ljusa kontoret domineras av mormors gamla skrivbord. 

– Hon gick bort för några år sedan, mitt livs största förlust. Men mormor finns ändå med mig, säger Amanda, och lägger handen på hjärtat. 

Du har bosatt dig i Gävle, trots att du verkar i en bransch där många menar att man måste bo i Stockholm för att lyckas. 

– Det trodde jag också! Efter teaterhögskolan flyttade jag till Stockholm och delade andrahandskontrakt med min kompis Britta. Men när hon sa att hon efter plugget skulle flytta hem till Järvsö igen var det som att en dörr öppnades. Jag hade inte ens tänkt tanken, men kände en längtan efter att få packa upp och skapa mig ett eget hem, vilket jag hade råd att göra i Gävle. Dessutom blir det mycket resande i det här yrket, men med Gävle som bas kan jag i alla fall åka hem till familj och vänner, utan att det blir ett projekt. 

– Dessutom tar tåget till Stockholm bara en timme och tjugo minuter. Folk tror att Gävle ligger så jädra långt bort, det är nästan lite oförskämt, säger hon. 

Amanda har sedan hon gick ut Teaterhögskolan i Luleå 2016 hunnit med en imponerande produktion, alltifrån teateruppsättningar till att spela i tv-serier som Beck, Vår tid är nu och Nattryttarna. Mest känd har hon blivit i rollen som Sara i SVT:s Tunna blå linjen där huvudförfattaren Cilla Jackert har sagt att »Sara har ett ansikte lika uttrycksfullt som Liv Ullmans«. I vår spelar Amanda Jana Kippo när Teater Västernorrland sätter upp Karin Smirnoffs succéroman Jag for ner till bror. 

– Jag började lyssna på första boken när det var en hajp kring den, men fattade ingenting. Då läste jag i stället, och det var verkligen en upplevelse! De korta, enkla, talspråkliga meningarna. Det finns också en grundton av mörk humor. Efteråt tänkte jag att Jana Kippo vore något för mig att spela i en tv-serie, men så dök det här erbjudandet upp. 

Ja, karriären har snurrat på, hon börjar känna sig trygg i att ha jobb, peppar, peppar. 

– Förut tog jag andra jobb så fort jag hade en mellanperiod, på lager eller som administratör. Det har varit skönt att pausa från det kreativa ibland. Men nu har jag bestämt mig för att jag behöver mellanperioderna också, både för att landa, vila och för att söka jobb. Därför har jag skaffat det här kontoret, så att jag ändå har ett sammanhang som är bestående, har folk att dricka kaffe med.

För ungefär två år sedan insåg Amanda att det inte räcker med att bara utveckla sina skådespelartalanger, hon behövde jobba på sig själv också. Och hon vet precis när hon kom till den viktiga vändpunkten. 

– Jag lämnade en relation, det var en jättefin kille, men jag kunde inte ta emot hans kärlek. Det fick mig att fundera: Varför kan jag inte ta emot kärleken, trots att han har gjort sitt val och är tydlig med att han vill vara med just mig. Varför tror jag ändå att jag måste prestera för att vara värd den? 

Hon är inte säker på vari den låga självkänslan föddes. Amanda växte upp i den lilla orten Skärplinge i Norduppland, där hennes föräldrar likt så många andra jobbade på kärnkraftverket Forsmark, »även jag har gjort mina timmar där«. Hon beskriver en familj där samtalen om känslor var få, men där kärleken alltid fanns närvarande. Även föräldrarnas skilsmässa kändes okej. 

– Det var inte så många som hade skilda föräldrar, så jag kände mig snarare lite speciell. Jag hade dessutom varit väldigt mammig som liten, men efter skilsmässan fick jag en närmare relation till pappa, eftersom jag och min bror var hos pappa varannan vecka. 

I Skärplinge fick hon del av byns klassiska trygghet där alla kände alla, »inte olikt byn Smalånger i Karin Smirnoffs roman«, och hon hade i princip samma klasskompisar från ettan till nian. Men redan då var prestationen viktigt. 

– Jag skulle ha MVG i alla ämnen, även de jag var helt ointresserad av som NO, annars blev jag besviken på mig själv. 

Lite så har det fortsatt. Problemet är att de höga kraven binder upp så mycket av ens person, prestationen tar så mycket tid och energi att andra delar av livet blir lidande. 

– I förlängningen blir man pisstrött av att leva utifrån de kraven. För ett tag sedan läste jag en bok där en person som tidigare haft låg självkänsla tänkt att hon bara var bra om ingen annan var bättre. Jag kände igen mig så mycket i det där. Ribban har varit så jävla hög, och jag har så ofta greppat efter andras bekräftelse, för att jag inte kunnat ge mig den »boosten« själv. 

Redan som barn bestämde sig Amanda för att bli skådis, »kanske var det undermedvetet ett sätt att få utlopp för fler känslor än dem vi pratade om hemma«, men för en tjej som var van att prestera blev det något av en chock när hon kom in i teatersvängen, först på Fridhems folkhögskola, sedan Teaterhögskolan i Luleå.

– Allt var så nytt. Länge kändes det som något av ett nederlag att komma från en liten ort, och jag klandrade mina föräldrar för att vi inte hade pratat mer politik och kultur hemma. Ja, det tog mig ett tag att förstå att jag gjorde en form av klassresa och att acceptera att det inte var så konstigt att jag kände mig nervös i många sammanhang, de var ju nya för mig. Jag jobbar fortfarande på att våga vara ny, våga inte veta, våga ställa frågor. Att inte ha krav på mig själv att jag ska kunna saker från början. Ingen går ju till gymmet och försöker ta 100 kilo på en gång, där är det okej att börja med 5. Så varför ska jag kunna sätta en scen på första försöket? Jag påminner mig ständigt om detta, men det är skitsvårt, säger hon och skrattar till. 

Hon skrattar ofta. Amanda är energirik, glad, full av humor, som senare under fotograferingen säger att hon är en kvinna med många ansikten, och med det menar att hon är bra på att göra grimaser – och ger oss sedan smakprov. Men hon drar sig inte heller för att i nästa sekund prata om ängslan, för hon vet nu att både glädje och mörker ryms i en och samma person. Att det är vad som gör en till människa. 

– På många sätt var det lättare att leva tidigare. Jag var inte lika medveten om saker då, sedan börjar man gräva och då kommer det upp en helt oväntad mängd saker. Och jag har ofta känt att: »Oj, hur ska jag ta hand om det här?« Men det har varit nödvändigt också. 

Förutom att gå i terapi har hon läst en halv kilometer böcker på temat personlig utveckling. 

– Sedan insåg jag att inget kommer att lösa sig bara för att jag läser en massa böcker, jag måste praktisera saker också. Det här är ingen quick fix. Jag måste trampa upp nya stigar i hjärnan. 

Hon fick också upp ögonen för human design, ett system för självkännedom som kombinerar bland annat kvantfysik, chakra och astrologi. Det är på inget sätt vetenskapligt verifierat att metoden fungerar, men hon säger att den har hjälpt henne. Bland annat har hon insett att hon är typen som ofta återkommer till frågan varför: Varför sa jag si? Varför ska jag hålla på med det här? 

– Jag har också ett starkt drag av kamp i mig, vilket är närbesläktat med prestation och strävan. Så i stället för att försöka göra mig av med prestationsdrivet, så accepterar jag att det är en del av mig. Däremot måste jag inte agera på det. 

Samma med ångesten. Hon berättar hur en psykolog på teaterhögskolan hade ett tips på hur man kan hantera ångest som hon kallade »hoppa upp på bryggan«. När ångesten kommer forsande kan man hoppa i och simma emot den, kämpa emot den – vilket i förlängningen är väldigt jobbigt. Om man i stället simmar med strömmen, så fylls tillvaron av oro och olust. 

– Men om jag hoppar upp på bryggan och betraktar ångesten, »oj, vad mycket vånda som forsar förbi i dag«, så glider den snart undan. Känslan får vara där, men den behöver inte äta upp mig. 

Vad gäller kärlek har Amanda inte inlett någon relation sedan förra uppbrottet.

– Jag tänkte att jag skulle bli kär i mig själv först! Kärleken har ju också varit svår för mig, svår att ta emot. Samtidigt är jag en romantiker som satt ribban ganska högt även där. Jag har haft en ganska romantiserad bild av vad kärlek är, säger hon och ler. 

Men hon gillar tanken på kärleken, känner att hon har mycket inom sig som fått ligga vilande ett tag. 

– Tänk om det är så att jag har ett förråd av kärlek inom mig som det bara är att plocka av. Vad fint ändå. Jag tror jag ska börja göra det. 

Det är dags att bege sig ut på Gävles gator för fotografering. Efteråt skiljs vi med en kram och ett sista tillägg: 

– Nu kommer jag säkert få ångest över att vi pratat så mycket om ångest, skojar hon och traskar i väg. •

---

text: Linda Newnham  foto: FREDRIK HJERLING