Keyyo – ”Att förlora språket är nästan som att få en kroppsdel amputerad”

Som åttaåring klev Kristina ”Keyyo” Petrushina på tåget från Sibirien till Smedjebacken – en resa hon kallar livets viktigaste. Sedan dess har livet fortsatt ta oväntade spår. Nu reser hon istället inåt, sida vid sida med Johan Rheborg, för att utforska ålder och livets alla överraskningar.

Allt började med en klassåterträff. Kristina ”Keyyo” Petrushina reste hemåt för att träffa sina gamla klasskompisar. Och visst var det kul att se vad det hade blivit av alla, men ju längre kvällen gick desto mer började det skava. För ”alla” andra verkade leva så ordnade liv med partner, barn, hus… När hon själv var yngre var det precis så hon föreställde sig att livet skulle se ut vid det här laget. Verkligheten? Inget giftermål i sikte, inga kids och både hus och hund lyser med sin frånvaro.

– Det kändes lite smådeppigt. Kanske var det där min ålderskris startade.

De klassiska 30-årstankarna drog igång. Vad vill hon egentligen med framtiden? Hur ska hon förhålla sig till den biologiska klockan? Behöver hon en plan B i barnfrågan? Och exakt när blev hon inte längre ”den unga” i olika sammanhang?

– Jag började också inse saker som att om jag dricker 2–3 glas vin en kväll måste jag fundera på hur det påverkar min nästa dag. Och känna att gravitationen motarbetar ens kropp, så jag googlade botox för första gången.

Men så tänkte hon på sin vän Johan Rheborg. De reste tillsammans på transsibiriska järnvägen i programmet ”Keyyo med Rheborg i Ryssland”.

– Och han verkar ju ha sin ålderskris. Jag menar, vara sextio plus och skejta!?, skrattar hon.

Tillsammans bestämde de sig att djupdyka i ämnet, vilket de gör i programmet ”Ålderskris med Keyyo och Rheborg” som sänds på SVT i höst.

Hur tänker du kring det här med att du som 28-åring kan ålderskrisa lika mycket som en 62-åring, fast att du inte ens är hälften så gammal?

– Det är intressant. Vi insåg att vi hade svårt att relatera till varandras kriser. Jag kunde känna att: Men Johan, du är Sveriges bästa skådis, framgångsrik och gift, vad har du att krisa över? Jag däremot har inte lika mycket koll på läget. Men när han då påpekade att majoriteten av hans liv redan har passerat, att det är ett faktum han måste acceptera, medan jag har större delen av mitt kvar hajade jag till.

Vad de däremot har gemensamt, som ligger till grund för deras respektive kris, är en stark kärlek till livet.

– Jag har noll dödsångest och har aldrig varit hypokondrisk, min stress ligger snarare i att jag vill hinna göra så mycket som möjligt. Men kan jag börja dansa balett nu, även om jag aldrig kan bli balettdansös, eller är det inte socialt accepterat? Och borde man då utmana de gränserna, lite som Johan gör när han går till skejtparken.

Som ung målar man ofta upp en bild av hur livet ska bli. Den infrias sällan, vilket kan skapa stress i stunden. Men längre fram kan man känna tacksamhet över att det inte blev som man tänkt sig.

– Johan sa till mig en gång att livet kommer att överraska en ibland på ett sätt som man inte riktigt fattar. Man får bara hitta ett räcke och hålla i sig så gott man kan och tänka att man inte styr över det här.

Keyyo vet vad han menar. Redan som åttaåring fick hon erfara att livet kan svänga fort. Då lämnade hon och hennes mamma staden Omsk i Sibirien för att ta tåget till Smedjebacken i Dalarna. En resa hon kallat livets viktigaste.

– Hade vi inte hoppat på det tåget hade mitt liv sett helt annorlunda ut. Det är en ganska svindlande tanke.

Men lätt var det inte. Den pratglada lilla tjejen kunde knappt ett ord svenska när hon började skolan i det lilla samhället.

– Det är nästan som att man amputerat bort en kroppsdel, jag förlorade min identitet och blev isolerad. Det är lite som när man åker på weekend till London och känner sig som ett stolpskott när man försöker fråga om vägen till tunnelbanan. Man blir väldigt begränsad. Men så här i efterhand är jag ändå tacksam för att jag blev inkastad i skolan bara så där, för jag blev tvungen att lära mig språket.

Språket blev också nyckeln in i samhället – liksom en filmkamera hon köpte för pengar från jultidningsförsäljningen. Med den började hon spela in små filmer till Youtube, först mest för att ha något att göra. Men filmerna ledde till att SVT upptäckte henne, och snart stod vägen öppen för humor- och programledarkarriären. Apropå att livet kan ta en på oväntade vägar. För planen från början var att bli jurist.

– Vi är väldigt akademiska i vår släkt.

Hon berättar att hon länge haft en stark vilja att planera livet in i minsta detalj, kanske som ett sätt att skydda sig från besvikelser.

– Det ska erkännas att jag ibland haft höga förväntningar på livet. Det finns utrymme för självutveckling där.

Länge skrev hon därför listor vid årets början, fyllda med mål att sträva efter.

– De kunde innehålla alltifrån att lära sig gå ner i spagat till att resa till Japan. Och när jag var 18 år skrev jag första gången att jag vill leda Mello, snacka om hybris, haha. Jag har satt upp ganska höga mål och sedan velat att de ska realiseras inom en kvart. Men vet du, i år bestämde jag mig för att inte skriva någon lista.

Varför?

– För att jag har bestämt mig för att inte ha fullt lika bråttom längre. Det är lätt hänt att man fokuserar så mycket på slutmålet att man glömmer att njuta av nuet. Lite som när man längtar efter nästa helg eller nästa semester istället för att göra vardagen trevlig. Då missar man liksom livet. Varför vänta till helgen med att äta den goda osten? Skär upp osten idag istället! Det är mitt tips.

---

text: LINDA NEWNHAM FOTO: JANNE DANIELSSON/SVT