Låt tankarna resa på tåget
När du sjunker ner i ditt tågsäte, på väg någonstans, kan också dina tankar starta en resa. Koppla loss sig från invanda tankebanor och färdas fritt mot nya mål. Ta vara på den stunden, som är bara din.
Tidigare publicerad i #6 2023
Man känner igen dem direkt, de medpassagerare som ställt in sig på att se sin tågresa som avkoppling. De har ett särskilt uttryck i ansiktet. Fjärrskådande blick. Medhavd matsäck. Nyinköpta tidningar. Kanske rentav en bok.
Men också ett nervöst drag. Finns det något spädbarn i vagnen med potential att låta? Kanske en rättshaverist som ämnar sitta i upprörda telefonsamtal till olika myndigheter i 60 mil?
»Här såg jag för första gången blånande berg i Sverige. Egentligen är inte bergen blå förstås, det är ljuspartiklarna som bryts på ett särskilt vis. Allting ser ut som målat av Carl Fredrik Hill eller Edvard Munch. En storslagen känsla av vidd och vemod.«
BORLÄNGE–MORA
Eller är det en sådan där drömkupé där alla ser på varandra med en hemlighetsfull, införstådd min som säger: ”Här kan vi slappna av. Det här är en ficka i tiden som vi får krypa ner i och göra vad vi vill med.”
Just den känslan är faktiskt en flisa lycka, gömd mitt i den hysteriska verkligheten. Dold för världen och ändå högst konkret.
Att få sjunka ner i ett bekvämt säte, på väg mellan två punkter och bara … glo. Det är som extra, gratis tid – som man bara får. Man behöver inte finnas till för andra. Ingen kan be en göra en massa saker som man inte har lust med. Om någon ringer kan man skylla på dålig uppkoppling. Eller gå till restaurangvagnen och äta och dricka vad man vill. Räksmörgås! Ja, varför inte?
Det finns en sorts barnslig förtjusning i det. De ögonblicken är tågresan så mycket mer än en förflyttning. Något nästan existentiellt. Stunderna när vi kan slinka ur omvärldens förväntningar är ju så få.
I bästa fall är tågresan en. Och precis som järnvägsrälsen löper de där tillfällena parallellt med våra vanliga liv hela tiden. Vi kan välja dem.
De senaste åren har jag åkt mycket tåg genom Sverige. Både för att ta mig till ställen, men också för att vara i fred och skriva. Det är något med själva förflyttningen som verkar lossa tankar från deras invanda spår. En sorts själslig naprapatbehandling som har effekt på gamla spänningar och blockeringar.
En del av mitt resande har varit research för min nya roman där en av huvudpersonerna satt i system att åka till kursgårdar för att fly vardagens krav. Företrädesvis åker hon på kurser vars innehåll hon inte är intresserad av.
Det blir mindre press så.
På kursgårdar får man mat och fika på bestämda tider. Någon annan ser till att schemat blir behagligt och välavvägt. Det enda man behöver göra är att infinna sig.
Min första researchresa gick till Sätergläntans kursgård i Dalarna, där sträckan Borlänge–Mora fullständigt tog andan ur mig. Som att hamna i en gammal svensk folkvisa. Komplett med mörkt blänkande sjöar, berg som med lite god vilja liknar förstenade troll, röda stugor och massiv skog.
»Hur härligt är det inte att se hav under större delen av sin färd? Den här sträckan känns det bitvis som att åka i jämnhöjd med vattenytan. Här passeras också sandstrand, Varbergs fästning och öppna åkrar.«
HALMSTAD–GÖTEBORG
På vägen därifrån hade jag följe med två japanska kvinnor som gått en broderikurs, Himari och Haruyo. Nu ville de se norr-sken. De kunde ingen engelska. Än mindre svenska. Det var värmebölja och luftkonditioneringen på tåget var ur funktion. Personalen kompenserade genom att bjuda på skumtomtar. Himari och Haruyo var förundrade. Betydde skumtomtarna något? Att vi var på väg in i tomteland?
Vi hade följe till Östersund där jag skulle möta en vän. Det var ljust hela vägen in i natten och jag kände mig så stolt över den mäktiga, svenska naturen. Som om jag själv chefade för den. Tiden löstes upp. Hindrades inte av banaliteter som skymning och gryning. Allt flöt bara ihop, som en silverskimrande ”twilight zone”. Jag struntade i att försöka fotografera landskapen vi passerade. De skulle ändå inte gå att återge rättvist. Detta var här och nu. En skönhet bara för oss.
Hade vi inte rest med det där tåget, hade vi inte fått den stunden.
Kanske är det symtomatiskt för vår tid att när jag söker på ”koppla av på tåg” får jag 100 träffar på hur man får bättre nätuppkoppling på tåg. Och sedan förslag om hur man kopplar ihop tågvagnar. Hur man kopplar av får man lista ut själv, som så mycket annat av det som är viktigt i livet.
»Blekinge är mina hemtrakter och jag tycker om den varierade naturen. Får också en känsla av åttiotalet. Då fanns det rökkupéer, i vilka man bara hjälpligt kunde urskilja resenärerna, genom en tung dimma. Det fanns alltid någon att flirta med, som också var fylld av förväntan inför att resa. Om så bara tre mil.«
KARLSKRONA–SÖLVESBORG
Ibland kommer de egna insikterna sent, och nästan som en chock. Som när jag hamnade på en perrong i Mjölby, efter att ha åkt för långt av misstag. Nästa tåg skulle gå först om tre timmar. Först var jag irriterad. Vad skulle jag göra i Mjölby? Sedan hände något annat.
Solen strålade. Det var en vanlig onsdag. Inte mycket folk i rörelse. Jag googlade konditorier, det verkade finnas flera bra. Jag gick ut på gatan. Det rann en å genom staden, Svartån. Den hade tydligen runnit där länge. Pågått samtidigt så att säga. Det låg vackra villor längs strandkanten. Jag uppsökte ett av kaféerna, åt en bakelse, drack kaffe och skrev i ett underbart, ostört flow.
En märklig frihetskänsla infann sig. Kan man göra så här? Kan man stiga av på en perrong i en stad man aldrig varit och gå och ta en kaffe? Läsa en lokaltidning. Kolla upp lokala sevärdheter?
Det kunde man. Det kan man. Det kan du.
Åka tåg utan mål.
Att leva utan kravet på att veta vart man ska.
Det finns något där. •
text: Sara Paborn illustration: maja norrby
