»Man tror på kärleken
– och man kämpar«

I det röda radhuset i Storuman bor det två världsmästare som inte viker ner sig för lite motstånd. Skidskytten Björn Ferry och armbrytaren Heidi Andersson har många medaljer för sina idrottsprestationer, men nu har de siktet inställt på fullt klimatfokus. »Ibland kanske man blir mer levande, av att få kämpa lite«, säger Björn Ferry.

Välkommen till Storuman, paradiset på jorden. I alla fall om man frågar Björn Ferry. 

Drygt tre timmars tågresa från Umeå ligger denna ort, med cirka 2 100 invånare. Här finns ett hotell och ett vackert timrat bibliotek som fyller 100 år. Men framför allt finns här mängder med skog – och världsmästarparet skidskytten Björn Ferry och armbrytaren Heidi Andersson förstås. De bor i ett rött radhus, »köpt för 15 000 kronor!« så höga boräntor är inget de behöver oroa sig för. Det finns fördelar med att bo i glesbygden. 

Men paradiset?

– Storuman är nog ganska snarlikt andra orter, som Sorsele. Men för mig handlar det om att det är härifrån jag kommer. Här har jag mina rötter och jag tycker om människorna som bor här. Under idrottskarriären cyklade jag varenda grusväg som finns inom fem mils radie, så jag kan området utan och innan, säger Björn. 

Han tillägger att han är lyckligt lottad som också får åka härifrån ibland, inte minst i rollen som SVT:s skidkommentator. 

– Annars hade jag nog blivit rastlös, för Storuman har ingen stor variation på människor. 

Vi är här för att prata om Björns nya bok Hur fan ska vi ha det?, där mannen som är känd för sina drastiska uttalanden snarare betraktar vardagen i dagboksform. Hur han springer förbi björniden, hör spillkråkans kraftiga läte på avstånd, röjer skog, ser årets första snöflingor, smider planer för jakten, analyserar den verkliga effekten av politikers beslut och om mänskligheten har någon framtid egentligen. Ja, livets kontraster. 

Förra gången Björn Ferry gav ut en bok var år 2014, och efter det slutade han skriva i flera år. Boken skapade nämligen feta rubriker långt innan den ens hamnade på bokdiskarna. 

– Jag ses ju som en frispråkig person som kan säga vad som helst, men som de flesta är jag ganska känslig och blev chockad över uppståndelsen. Det var en bok om konditionsträning, men artiklarna handlade nästan uteslutande om annat.  

Vi sitter i köket hemma hos paret Ferry-Andersson, dricker kaffe och delar på en bullkrans.

Björn är ju känd för sin frispråkighet, men hur rättfram är han här hemma? 

– Björn är den enda jag känner som har förmågan att chockera sig själv minst en gång per dag med något han säger eller gör, skrattar Heidi. 

– En del vill ju tänka innan de formulerar sig, men för mig är det som inget avstånd från tanke till mun, tillstår Björn. 

Paret träffades 2002. Redan året innan hade Björn spanat in armbrytaren från byn Ensamheten på »hemvändardagen«, vilket är annandag jul och den kväll alla går ut på krogen. Då lyckades han inte få fram mer än några ord om snömängden men han hann ändå komma fram till att det var henne han skulle ha. Året därpå tänkte Björn att om Heidi också kom till hotellet på hemvändardagen, så måste det vara ett tecken på att hon kände samma sak. Heidi hade å sin sida fått i uppgift att intervjua Björn om bytet från längdåkning till skidskytte några dagar senare.

– Så vi började prata, men hade helt olika ingångar i samtalet. Jag såg det som en chans till förberedelse för intervjun, säger Heidi. 

Sedan tog det ett halvår innan de blev ihop men under den tiden mejlade och messade de regelbundet till varandra. 

– Jag var beredd att lägga tid på det – Heidi var ju både snygg och en bra människa och jag har som livsstrategi att umgås med dem som är bättre än mig. Det är det snabbaste sättet att utvecklas, säger Björn. 

– Och jag var intresserad av Björns gener, skrattar Heidi. 

Generna fick hon ta del av. Men först blev det giftermål, 2006. De berättar om ett bröllop där Heidis släkt i Ensamheten klädde upp, eller kanske snarare klädde ut brudparet, hittade på en egen hednisk ceremoni där farbror Leif var schaman, med stereon i »gam-Saaben« på full volym och dans på grusvägen. 

Att det sedan dess är de två för livet är det ingen av dem som tvivlar på. 

I dag har Björn och Heidi två barn tillsammans, Dante 12, och Simon, 2. Den lille fick de kämpa för, han kom till via IVF. Därefter gjorde Björn en vasektomi, eller som han beskriver det i boken: »Det föll på mig att kapa kablarna.« 

– Visst är det märkligt med nutidens snabba kast. Först vill man ha något så otroligt mycket, ett år senare vill man det rakt motsatta, funderar han. 

– Vi brukar säga att allt man kan prata om är inget problem, bara en sak att lösa. Och lösningar finns det gott om, säger Heidi. 

–  Man tror på kärleken, och man kämpar. Det ska till djävulskt mycket för att jag ens ska komma på idén att skilja mig. Det kanske inte är så konstigt att folk skiljer sig, man är ju knappast samma person vid 40 som vid 20. Men för mig… har man sagt något så gör man det, säger Björn. 

– Och har man mål tillsammans, som man strävar efter, så går det lättare, säger Heidi. 

Deras stora, gemensamma mål är att bli fossilfria till 2025. Målet sattes i samband med att Björn ställde geväret i vapenskåpet 2014 och Heidi lade ner att jaga världsmästartitlar i armbrytning några månader senare. 

– Inom elitidrotten umgås man med människor som jobbar jävligt hårt för att nå sina mål. De flesta når dem inte, men de har samma fokus. Sedan kommer man ut i det vanliga livet och upptäcker att det är mycket suck, stånk och stön. Och även om folk har drömmar så är de flesta inte redo att jobba järnet för att nå dem. Inom idrotten är det i alla fall tydligt att om du ska lyckas, så är det upp till dig själv, säger Björn 

En stor anledning till att Björn lämnade världscupscirkusen var för att få till en vardag med sin son.

– De första månaderna bytte min pappa fler blöjor på vår son Dante än Björn, konstaterar Heidi. 

Men Björn insåg att han ändå skulle behöva en tydlig riktning i sitt liv för att inte bli uttråkad. Han visste att Heidi sedan barnsben drömt om att bli planetskötare i världsklass, att kavla upp ärmarna och rädda världen. Därför föreslog han att de tillsammans skulle bli fossilfria till 2025, alltså 20 år innan Sverige ska nå nettonollutsläpp. 

– Jag nappade direkt. Även jag är ju en person som behöver tydliga mål, det är ett sätt att utvecklas som människa. Dessutom visste jag att vi båda kan bryta ner mål och hitta sätt att nå dem. Det är inte för inte det bor två världsmästare i det här huset, skrattar Heidi. 

Familjen Ferry-Andersson började med att kartlägga sina utsläpp. Om medelsvenskens utsläpp ligger på cirka åtta ton per år, så låg Björn och Heidi på nästan det dubbla. En stapel stack ut: transporter – gå grund av resorna till alla träningsläger och tävlingar. Därför beslutade de sig för att sluta flyga, de bytte dieselbilen mot en Tesla och skaffade också en elunderstödd lastcykel, som funkar fint för att handla eller hämta barn på förskolan.

– Bara där kapade vi mer än hälften av utsläppen. Fast folk tyckte vi var helt sjuka i huvudet som skaffade elbil. Vi var först i Storuman, det fanns inga snabbladdare och få trodde att den skulle starta i 32 minusgrader, säger Heidi. 

– Vi funderade som alla andra på att vänta tills elbilarna blivit billigare, men de som kan måste ta första stegen, säger Björn. 

Deras val fick granneffekt. 

– Folk är nyfikna på det som är nytt och smart. Nu är det många som har elbilar och vi har nu tolv snabbladdare på orten, säger Heidi. 

Hur känns det när folk i stället ifrågasätter era livsval? 

– Om man visar att det går och har bra svar, så kan man få andra att ändra uppfattning. För min del har jag inget emot kritik. Tränar du med för lätta vikter blir du inte stark – motstånd utvecklar, man får vässa argumenten, säger Heidi. 

Vissa saker har varit lätta att ändra, som att handla kläder secondhand och semestrar i Sverige. Andra är svårare, som hur maten kommer till affären. De försöker äta mer vegetariskt och väljer grönsaker i säsong. De köper inte nötkött som har stor klimatpåverkan, men då båda jagar har de gott om viltkött med låga utsläppsvärden. Rester blir till »restfest«, och det som ändå blir kvar komposteras. Fast här gäller det att vara på tårna, tillstår Björn. 

– Heidi är på mig och kollar så jag inte kastar för mycket i komposten. Inte sällan plockar hon upp sådant jag har kastat och äter själv, säger Björn. 

– Haha, ja, men så farligt är väl inte det. Allt äter jag inte själv heller, det sparar jag till fåren och hönsen, säger Heidi. 

I dag ligger de på två eller fyra ton i utsläpp beroende på vem av dem man frågar. Björn tror inte att kalkylatorn mäter helt rätt när man kommer ner på så låga nivåer, så han plussar på lite. Båda säger att sista biten är den största utmaningen. 

– Som del av ett samhälle är det omöjligt att bli 100 procent fossilfri själv, då brandkåren, skolan och sjukvården inte är utsläppsfria. Men man kan påverka beslutsfattare, säger Heidi som själv ligger på Skellefteåkraft om att bara använda förnybart biobränsle till fjärrvärmen.  

Björn resonerar kring hur även normer måste ändras, hur vi behöver få en ny typ av förebilder, där njutningen och lyxen finns i det lilla. 

– Eller att lära sig se det storslagna i det vi har här hemma. Vi behöver lockas till mer hållbara drömmar. 

Hur ser ni på framtiden för era barn? Är ni positiva eller pessimistiska? 

– Jag är positiv… säger Heidi. 

– …men Heidi är också den mest positiva person jag känner, skrattar Björn. Jag är mer pessimist och tror inte alls att vi kommer att klara klimatmålen. Det kommer att bli mer och mer besvärligt att leva, men det betyder inte att det inte är värt att leva eller att man inte ska skaffa barn. Ta bara hackspettarna, hälften av ungarna dör innan de vuxit på sig, men det innebär inte att hackspettarna lägger sig ner och ger upp ändå. Ibland kanske man till och med blir lyckligare, eller i alla fall mer levande, av att få kämpa lite, säger Björn. 

Innan jag går uppmanar de mig att gå upp och kolla på utsikten. Björn Ferrys väg (ja, den heter faktiskt så) leder upp till högsta punkten på Stenseleberget, där man har milsvid utsikt över skogar, sjöar och fjälltoppar. Det var här Björn körde sina berömda intervallpass, som tog honom till världstoppen. 

Storuman, ändå. •

---

text: Linda Newnham  foto: sara berglund