Musikal-drottningen som aldrig nöjer sig

Hon hade Joey Tempest som barnvakt och fick hänga med världsstjärnor som Mariah Carey. Som tolvåring förälskade hon sig i musikalen och blev sedermera internationell stjärna på scenen. Nu bygger Viktoria Tocca sitt eget musikalimperium och vill bana väg för nya kommande stjärnor.

Då hon klev ut från salongen på Her Majesty’s Theatre i West End såg hon världen med ett nytt ljus. 

Viktoria Tocca var tolv år gammal och hade just sett Fantomen på operan, tonsatt av Andrew Lloyd Webber, tillsammans med sin familj.

– Det var det mest fantastiska jag sett. Du vet, scenen när Fantomen hämtar Christine och de åker ut med båten och det väller in tung rök över scenen och ljusen kommer upp. Det var en helt fantastisk upplevelse. Jag får ståpäls nu när jag berättar om det, säger hon och drar med handen över sin arm.

– Det var allt från kostymerna till historien. Den är ju otroligt romantisk. Och så musiken. Jag vet inte, det grep tag i mig på ett sätt som var helt nytt. Man är så mottaglig i den åldern också, det spelar in. Men det var någonting som hände med mig, säger hon och tackar nej till kaffe med orden ”jag dricker bara barndricka”. 

Minnena från barndomen i slutet av 1970-talet, då hon bjöds på varm nyponsoppa under resorna i familjens blå Datsun, sitter kvar. 

– På den tiden rökte folk i bilen fortfarande. Jag blev så otroligt åksjuk och kräktes. Sedan dess har jag egentligen inte klarat av någon varm dryck, men jag kan sträcka mig till varm choklad, det är ändå choklad.

Så hon nöjer sig med ett glas vatten.

Då finns det andra barndomsminnen som Viktoria Tocca håller närmare hjärtat. Som dem från Hälsingland, där hennes släkt har sina rötter och där hon tillbringade åtskilliga av sina första somrar. Det är också till dessa rötter som kärleken till musiken går att spåra. Hennes morfar gick under namnet Vänster-Olle eftersom han spelade fiol vänsterhänt. Farmor och farfar dansade folkdans.

Hennes pappa var inte musiker, men hade ett stort musikintresse och arbetade som resande säljare för skivbolaget CBS, med Norrland som distrikt. När hon skulle börja första klass fick pappan jobb som marknadschef på skivbolagets huvudkontor och familjen flyttade till Täby utanför Stockholm. Tack vare pappan, som tog artister som Bruce Springsteen och Midnight Oil till Sverige, fick hon möjlighet att umgås med musikvärldens idoler. 

Det skulle gå att fylla en hel artikel enbart med historier om världsstjärnor som Viktoria Tocca: Europesångaren Joey Tempest var barnvakt åt henne på en Michael Jackson-konsert i Göteborg. Medlemmarna i Toto är nära vänner till familjen. I slutet av 80-talet fick hon äta lunch tillsammans med medlemmarna i det superheta pojkbandet New Kids on the Block framför ögonen på ett hav av avundsjuka tjejer. 

Hon fick också tillbringa en eftermiddag med den unga, lovande sångaren Mariah Carey, i samband med hennes första besök i Stockholm Viktoria Tocca gick då i åttonde klass på Adolf Fredriks musikklasser.

– Maria Carey var ju också ganska ung då. Det var inte kul för henne att bara umgås med gamla skivbolagsmänniskor, så jag fick hänga med henne på hennes hotell. Vi hade väldigt kul. Hon tyckte att det var skönt att prata med någon annan som var lite yngre, säger hon.

Har dessa möten haft någon inverkan på henne, i det egna karriärvalet, som sångare, musikalartist och producent? 

Viktoria Tocca sätter upp två fingrar i luften.

– Det ena är att jag inte är så lättimponerad. Jag har aldrig reflekterat över hur coolt det är med kända människor. Jag tror aldrig att jag har blivit starstruck i hela mitt liv, säger hon och korrigerar sedan sig själv:

– Jo förresten, en gång, när jag sprang på Helen Sjöholm i en Icabutik i Göteborg, precis efter att Kristina från Duvemåla hade haft premiär. ”Oh my god, det är hon!” tänkte jag.

Det andra är att ha vuxit upp med en pappa som jobbade med marknadsföring av musik. 

– Det har gett mig en förståelse för affärssidan, att det går att göra pengar på musik, säger hon.

Och pengar har hon gjort. Efter sex år som företagare omsatte Viktoria Toccas verksamhet förra året 24 miljoner kronor, främst tack vare produktioner som Från Broadway till Duvemåla, familjeföreställningen Från Aladdin till Elsa, den svenska uppsättningen av musikalerna Broarna i Madison County och Jesus Christ Superstar samt, inte minst, konsertversionen av Kristina från Duvemåla på Dalhalla.

Den kanske viktigaste lärdomen från den musikaliskt innehållsrika uppväxten har varit att ta musiken på allvar och som ett riktigt jobb.

– Jag har aldrig känt hemifrån att mina föräldrar har velat att jag ska utbilda mig till något annat, jobba med någonting annat, de har liksom låtit mig följa mitt driv och min passion och det jag vill göra, säger hon.

Från pappa har hon även ärvt en rastlöshet.

– Många gånger i livet har jag önskat att jag hade varit mer nöjd. Att bo i ett hus i Hälsingland och gå ut med hundarna. Men det blir liksom aldrig klart på något sätt, för det är alltid nästa projekt eller nästa idé. Jag tror inte att det är någonting jag jagar, det är bara att det sprutar idéer. Om du får en idé som du tycker om så tycker jag om att man ska sätta den i verket.

Så var det bland annat när hon startade konceptet Från Broadway till Duvemåla, en konsert baserad på några av musikalvärldens mest kända låtar. 

– Det i sig är inte en unik idé, det är hur vi har gjort det som gör att det är en väldigt unik föreställning. Men det är väldigt många som säger ”åh, det där har jag också tänkt på”. Och då har jag svarat ”superbra, men du gjorde inte något med det”. 

Hon lever enligt devisen ”om ingen ger mig en möjlighet att skapa, skapa själv”. 

– Att sitta hemma och vänta på att någon ska ringa är värdelöst. Det kommer inte att ske, eller åtminstone väldigt sällan, säger Viktoria Tocca.

Sånglärarna på Adolf Fredriks musikklasser var inte överförtjusta över hennes karriärval. Musikal ansågs inte vara ”fint”. Det fanns länge en utbredd åsikt att ”alla kan göra musikal”.

I dag har statusen höjts, tror Viktoria Tocca.

– Om man går till USA och England är musikalartister högt ansedda. I Sverige har det varit en skådespelare som kan sjunga lite. Eller en sångare som försöker sig på att skådespela lite. Det har heller inte funnits ordentliga utbildningar. Men det har hänt jättemycket med musikalgenren under de senaste 20 åren även i Sverige.

”Musikaldrottning” är en titel som hon tar på stort allvar.

– Musikal är en konstform som är på riktigt. Och vi har möjligheten i Sverige att göra det på samma höga nivå som i New York och i England. Men vi måste då släppa fram de som är utbildade för att göra det här. Och lyfta dem och inte bara plocka in dem som var med senast, säger hon.

Drygt ett decennium efter upplevelsen i West End fick Viktoria Tocca göra rollen som Christine i Fantomen på operan på Det Ny Teater i Köpenhamn.

Vid det laget hade Viktoria Tocca utbildat sig på Balettakademien i Göteborg och bland annat spelat i svenska uppsättningar av Evita och A Chorus Line och även haft sin första internationella huvudroll, som kejsarinnan Sissi i urpremiären av den tyska musikalen Ludwig II.

Nu skulle hon äntligen få göra sin drömroll.

– Det var helt sjukt. Jag hade varit så fokuserad på att göra Fantomen på operan och att få spela just Christine. Det går liksom inte att föreställa sig, säger hon.

Hon var inställd på en repetitionsperiod på fem eller sex veckor, men redan under första dagen blev hon uppkallad till kontoret.

– Jag blev nervös att jag hade gjort något. Men i stället fick jag frågan om jag trodde att jag kunde ha premiär om tio dagar, säger Viktoria Tocca.

Hon talade ingen danska. Men hon kunde härma. Och musikalen kunde hon vid det här laget inifrån och ut. 

– Jag skulle säga att det är enklare att sjunga ett språk än att prata det. Och det mesta i Fantomen på operan är sjunget. Så det handlade väldigt mycket om att bara nöta in det, säger hon

I romanen Fantomen på operan, skriven av fransmannen Gaston Leroux och som musikalen bygger på, har sångaren Christine svenskt påbrå. Hennes pappa är violinist och kringresande.

Det finns alltså goda skäl att förstå varför Viktoria Tocca, som barn till en kringresande skivförsäljare och barnbarn till en känd violinist, känner igen sig i Christine.

– Jag tror att jag har identifierat mig jättemycket med Christine. Framför allt när jag var yngre. Jag hade också en sånglärare på Operan i Stockholm som nästan var min egen Fantomen, säger hon.

I musikalens andra akt börjar Christine säga ifrån och ta mer ansvar för sitt eget liv.

Där känner sig Viktoria Tocca än mer hemma. Hon har haft lite svårt att gå in i rollen som de söta, milda flickorna, de som på teaterspråk brukar kallas ingénue (franska för ”naturlig”). 

En teaterman i New York sade en gång till henne att hon skulle få sitt genombrott efter 30, ”när du kan göra mer leading lady”.

– Det vill man inte höra då, när man är ung. Men det har ju visat sig stämma, för det känns som att jag har landat mycket mer i lite vuxnare roller, som Francesca i Broarna i Madison County eller Kristina i Kristina från Duvemåla nu senast, säger hon. 

I en värld där kvinnorna möjligen är stjärnorna men männen har makten sticker Viktoria Tocca ut. Inom musikalbranschen finns det få kvinnliga producenter eller ens kvinnor i höga positioner. 

– Jag inser att jag har mycket, mycket mer makt som producent och genom att driva mitt eget bolag än vad jag någonsin har haft som artist. Det är ju ett också ett stort ansvar. Inte bara i att vi skapar en massa bra föreställningar, men också att ge möjligheter till unga nya artister. Det tycker jag är jätteviktigt, mycket för att jag kände att jag inte fick det själv. Jag fick väldigt mycket skapa mina egna möjligheter, säger hon.

– Gå ut på stan och be gemene man nämna en svensk musikalartist och de flesta nämner Peter Jöback, kanske Helen Sjöholm eller Tommy Körberg. Var är de nya stjärnorna? Vi släpper inte fram dem. Medierna släpper inte fram dem. Och då måste vi som producenter våga göra det. Våga ge dem plats.

Att både vara arbetsgivare och att stå på scenen kräver sin balansgång och hushållande med krafter. Att spela Kristina i Kristina från Duvemåla innebär att stå på scenen i nästan tre timmar. Hösten 2018 var det nära att det tog stopp för Viktoria Tocca. Hon hade nyligen separerat från sin man och genomfört en flytt. Hennes son var sex år gammal, hennes dotter närmare tolv.

Under samma period satte hon upp Från Broadway till Duvemåla, som för första gången skulle på turné utan henne, eftersom hon skulle spela huvudrollen i Broarna i Madison County.

– Vad som fick mig att klara det? Envishet, tror jag. Bitvis klarade jag inte riktigt av det. Jag hade ju verkligen ett sammanbrott den hösten. Jag kände att ”jag orkar inte mer nu, det går inte”. Men sedan gör man det ändå på något sätt, säger hon.

Musikalartister är ett stryktåligt släkte.

– Du vet, ”the show must go on”. Om jag inte reser mig nu så sänker jag ju för alla, tänker man. Det var en jättetung höst. Där gjorde jag en del människor besvikna. Men det hade inte med illvilja att göra. Batteriet var tömt. Det är en jätteviktig läxa också, säger hon.

Denna läxa fick hon användning för då scenerna öppnade sig igen efter pandemin 2022. Viktoria Tocca spelade Kristina från Duvemåla, både som producent och huvudrollsinnehavare. Efter den sista föreställningen fick hon en dag ledigt innan hon på nytt började repetera Från Broadway till Duvemåla. 

Ett uttryck som hon har i verktygslådan är ”snälltolka”. 

– Om du säger någonting till mig, och så kanske jag känner mig påhoppad eller kränkt, så ska jag inte utgå från att du försöker vara elak. Man måste inte alltid tänka det värsta. Så i stället för att hetsa upp sig över något som man tror att någon menade så kan man snälltolka varandra. Ofta är det ju liksom inte så dramatiskt som man tror. Och är man osäker kan man fråga, säger Viktoria Tocca.

Just nu sitter hon och diskuterar rollbesättningen för en stor musikal som ska framföras på Dalhalla nästa år. Sedan väntar en arenaturné, som blir en av de största produktionerna hon har gjort. För första gången samarbetar hon andra större produktionsbolag. Hon har även tagit in en delägare i sin verksamhet, som ska hjälpa till i bolagsbyggandet. 

– Jag har aldrig gått någon utbildning i företagande. Jag har varit mycket ”learning by doing”. Det tråkigaste jag vet är vuxenmöten, där vi måste sitta och prata ekonomi. Däremot skulle jag säga att jag är väldigt duktig på att sätta och hålla budget. För jag har en enorm respekt för pengar, säger hon.

Viktoria Toccas mål är att kunna gå med i nätverket för kvinnliga entreprenörer som omsätter över 50 miljoner. Dit har hon ungefär 25 miljoner.

– Om det inte kommer några nya pandemier, krig eller andra dåligheter så känns det inte orimligt att nå det inom tre fyra år. Särskilt om vi kan expandera utanför Sverige, då kommer det att gå fortare.

Ett annat uttryck som Viktoria Tocca har i verktygslådan är ”om man inte frågar är svaret alltid nej”.

– Det är ju någonting som jag använt mig av hela livet. Jag har aldrig varit rädd för att ställa en fråga. För jag har upptäckt att väldigt ofta får jag ett ja. Och det värsta som kan hända är att jag får ett nej, säger hon. 

Som exempel nämner hon när hon ville anlita den folkkäre skådespelaren Peter Stormare till rollen som Herodes i Jesus Christ Superstar, som skulle uppföras på Dalhalla.

– Många skulle nog säga ”men det går ju inte”, och så försöker de inte ens. Men jag frågade och helt plötsligt tyckte han att det var en skitkul idé. Han hade aldrig var på Dalhalla och så skulle han ändå hem och hälsa på sin mamma i Hälsingland, säger hon. 

– Det är alltid värt att ställa frågan om den ställs på ett bra och respektfullt sätt. Det är väldigt sällan någon blir arg för att du ställer en fråga. Att våga är inte så farligt egentligen. •

---

VIKTORIA TOCCA OM…

… att behöva göra audition för Björn & Benny till sin egen uppsättning av Kristina från Duvemåla:

”Det är klart att jag verkligen ville göra den rollen. Men samtidigt kände jag om de säger nej vill jag ju ändå inte göra det, du vill ju på något sätt ha deras blessing i ett sådant projekt.”

… smeknamnet One Time Viktoria:

”Det var Arthur Marsella, som har regisserat Fantomen på operan över hela världen, som kallade mig det när vi repeterade i Köpenhamn 2001. Han behövde bara säga en sak till mig en gång, sedan kom jag ihåg vad jag skulle göra. När vi möttes på premiären av Fantomen på operan i Stockholm 2016, då Peter Jöback och Emmi Christensson gjorde huvudrollerna, kom han fortfarande ihåg mig och utbrast ’One Time Viktoria!’. 

Tiktoktrenden musical rave:

”Det är helt sjukt. Det är stora hallar med samma typ av ljus som på ravefester.

Men de spelar musikalmusik och folk vrålar med i låtarna. Och det är unga människor. Så musikal är inte bara för de som är äldre och bussresenärer.”

… rösten:

”Efter en föreställning går man tillbaka till rummet och är tyst tills man ska värma upp nästa dag igen. Jag skulle säga att det är värre för rösten att prata mycket än att sjunga. Det blir väldigt tydligt när man är ute med Från Broadway till Duvemåla på turné. Att sitta och prata med varandra på tåget är jättedåligt när du ska sjunga så många dagar i rad.”

… dansen:

”Jag kan ta koreografier och rör mig bra. Jag har ju dansat i de flesta av mina musikaler, men inte så som de som är jätteduktiga på dans. Jag har aldrig varit superintresserad av dansdelen av musikal. För mig är sången viktigast, att hitta min egen röst.”

… rollen som chef över sina kolleger:

”Jag vill gärna bli omtyckt. Det vill nog de flesta. Men jag är ju också mycket känslomänniska. Det är på gott och ont. Jag tror att jag läser av människor och situationen väldigt snabbt. Men jag kan ofta hamna i fällan, eller i alla fall tidigare, att jag vill försöka göra alla glada. Och det går inte alltid. Då måste du bestämma vad som är viktigast. I många lägen, när du inser att du är företagare och har ansvar för anställda, för produktioner, då måste produktionen gå först.”

… metoo i musikalbranschen:

”Jag kan inte svara för andra arbetsplatser, men jag upplever att när jag pratar med yngre musikalartister som kommer ut och jobbar så är det bättre nu. Jag skulle säga att många män i vår bransch också är män som faktiskt tänker mycket. Men jag har ju varit med om det själv. En regissör erbjöd mig en roll mot sexuella tjänster. Jag tackade nej. Så länge han fortfarande levde fick jag inte komma på audition där han jobbade. Och det var ju också en stor anledning till att jag sökte mig utomlands, för att jag upplevde att dörrarna var stängda för mig i Sverige. Det var en obehaglig upplevelse.”

---

text: fredrik emdén 
foto: magnus ragnvid 
make up & hår: Nils Frick