»Numera ­försöker jag äga utanförskapet«

Han kan verka som en glad lax, den där Henrik Dorsin. Teaterdirektör med utsålda succéföreställningar, ikoniska tv-karaktärer och humorpriser i bagaget. Men inom honom finns ett utanförskap och krocken mellan hans två arv: småländsk torpare som tigande knyter näven i fickan och den bullrige polacken med mun som går snabbare än hjärna. Plus en pollenallergi som sträcker sig fram till höstdepressionen. Men i september är han besvärsfri – och då är det premiär för hans nyskrivna Svenska revyn på den egna scenen Scalateatern.

Komikern Henrik Dorsin har vuxit i kapp sig själv. Den inre gubbe som har karakteriserat honom sedan barnsben. Han som inte ville behöva sporta, utan drömde om att sätta upp en revy. Nu linjerar hans inre med den yttre tillvaron. 

– Det handlar om att mina idoler redan som barn var sådana som Povel Ramel, Hasse & Tage, Albert och Herbert. Men även populärkulturellt skilde jag mig från mina vänner. När andra barn ville vara Luke Skywalker från Star Wars, ville jag vara Yoda, den vise som andra kom och bad om råd. 

Exakt hur vis Henrik Dorsin är nu vågar vi inte skriva under på, men han har de senaste åren i alla fall blivit klok nog att lyssna på sig själv, vilket har haft en positiv inverkan.   

– En oro har släppt. I början när man startar sin karriär måste man i viss mån nappa på saker, vara med, synas och ställa upp för andras skull. Nu gör jag mer det jag själv tycker är kul, och jag har valt bort saker som vissa umgängesformer. Jag är väldigt svår att få med på middagar och galapremiärer. Jag trivs inte med den typen av kändisskap. I stället har jag mina nära vänner och min familj, som jag verkligen vill umgås med. Men det intressanta med det här är att jag tidigare trodde att jag är en orolig person, men det visade sig att när jag lyssnade mer på mig själv och agerade i linje med det, så släppte mycket av oron. Det är väl en typ av visdom som kommer med åren. 

Han behöver heller inga galapremiärer för att etablera sitt namn. Känd är han ändå, denna skådespelare, komiker, manusförfattare, revymakare och kuplettkung – för att inte tala om rollen som Ove Sundberg i Solsidan. Erkänd för sin humor, där fyndig bara är förnamnet. 

Vi ses på Scalateatern, där Henrik sedan tio år tillbaka är teaterdirektör. Vi är här för att prata om föreställningen Svenska revyn som sätts upp här i höst, där han har sällskap av Vanna Rosenberg, Johan Ulveson, musiker och sångare på scenen. En revy som beskrivs som »en nationell angelägenhet«. 

– Något måste vi ju skriva för att få folk att köpa biljetter. 

Inte för att de nödvändigtvis vill, utan av plikt. De omtalade svenska värderingarna ska avhandlas i revyn, liksom andra välkända ämnen som den svenska naturen, Carl Larsson, studentsångare, jante, kollektivavtal och helgfylla. Det är i alla fall planen. Revyn är inte riktigt färdigskriven än. När vi pratar om vad som är det svenskaste Henrik Dorsin kan tänka sig svarar han: 

– En sak är vad jag är stolt över i Sverige – och en annan vad som är det svenskaste. Men… kösystemet. 

Faller det inom »stolt över« eller »det svenskaste«? 

– Vem vet! Kanske båda. Jag har också känt mig stolt över den svenska välfärden, och ett slags rekorderlighet som funnits här. Jag är inte jätteidrottsintresserad, men kan också känna mig stolt när jag ser ett landslag där folk från hela samhället spelar fotboll tillsammans, som ett slags provkarta över vårt land.  

Och vad är du mindre stolt över? 

– Det kan finnas en gnidighet, som när en kompis får sitta på rummet och vänta medan familjen äter middag. 

Henrik Dorsin har med åren gjort sig känd för sin förfinade känsla för samtiden och politiken, och närstudierna av samhället påbörjades redan som barn. Född 1977 växte han upp på Lidingö under 80-talet, ett område förknippat med flådiga villor. Själv bodde familjen Dorsin i en hyrestrea på Holavedsvägen. Mamma var löneassistent, pappa fastighetsförvaltare. Som barn tänkte Henrik inte så mycket på vad klass gör med människor, men i övre tonåren började han reflektera över skillnaderna.

– Det finns en självklarhet och ett självförtroende hos dem som kommer från de övre skikten. De ursäktar sig inte utan kräver sin rätt, tar sin rättmätiga plats, medan de som skulle behöva kräva sin rätt inte gör det på samma sätt. Det finns också ett uppmuntrande kring risktagande, »självklart ska du plugga sex år« som man i lägre klasser är mer rädd för. »Ska du inte satsa på något säkrare först. Skaffa dig ett riktigt jobb och tjäna lite pengar.« 

Henriks egna föräldrar förstod dock att det inte var någon idé att ifrågasätta sonens idéer och drömmar. I stället köpte de teaterbiljetter och skivor med Hasse & Tage – när jämngamla kids ville få gå på konserter med U2 och Whitney Houston. Ja, till och med när Henrik på 90-talet skulle ta plats i branschen, i en tid då Killinggängets hårda ironiska ton dominerade, fortsatte han älska klassiska kupletter. Men när vi frågar varifrån modet att fortsätta vara sig själv kommer ifrån – i stället för att anpassa bort sig själv till förmån för det som är populärt just nu – skruvar han på sig.

– Det kanske är en sinnessjukdom att tänka att det är de andra det är fel på och inte mig, haha. Jag har aldrig känt mig modig, utan har tänkt att jag har både dåligt självförtroende och dålig självkänsla, men det finns något i mig som gjort att jag hållit på min linje. Kanske handlar det om att även om jag inte fått betalt för arbetet, så hade jag i min värld jobbat sedan barnsben. Jag tog teatern och humorn på blodigt allvar, så vid 15–16 års ålder var min smak redan utvecklad. 

Han beskriver den lille Henrik som eljest. Ett annorlunda barn. Lillgammal. 

– Det innebar inte att jag inte hade vänner, men många tyckte nog att jag var lite besvärlig för att jag ville göra mitt, spela teater i stället för fotboll. Jag kan fortfarande känna mig annorlunda, men nu försöker jag äga utanförskapet. 

En känsla som rotar sig som barn kan följa med en upp i vuxen ålder, långt efter att någon annan över huvud taget skulle reflektera över saken. Henrik säger att ibland när de spelar in Solsidan kan han känna sig som en udda fågel i gänget.

– De andra har så många projekt på gång, gillar båtar, bilar, resor, prylar och känner en massa människor som de refererar till. Tillsammans med dem kan jag ibland känna mig annorlunda. Det har hänt att jag tystnat, och dragit mig tillbaka i mitt skal. Men då försöker jag tänka att det inte har med dem att göra, utan handlar om min inre bild av mig själv. 

Han fick två kulturer med sig hemifrån, som ofta har krockat i honom. På Henriks mammas sida finns ett gäng småländska torpare, som enligt hans släktforskning verkar ha gått mellan två byar och gift sig med varandra. 

– Nu pratar vi om det riktigt svenska, för här finns en stor konflikträdsla, rädsla för att bli utstött ur flocken, så i stället för att säga vad man tycker knyter man näven i fickan och håller känslorna inom sig. 

På pappans sida finns det polska arvet, Henriks farfar var polack, och i den delen av släkten säger man precis vad man tänker, munnen går snabbare än hjärnan. 

– Man höjer rösten och kan skrika på varandra, men det betyder inte så mycket. De här två sidorna har ofta krockat inom mig, även om jag har försökt få dem att ta varandra i hand och leva i samförstånd.  

Vad är fördelen med de respektive kulturerna? 

– Fördelen med det polska är att inget är outsagt. Den dag min pappa går bort kommer jag inte känna att det fanns en massa saker mellan oss som aldrig blev sagda. Med mamma är det annorlunda, där är det känsligare och jag är rädd för att såra henne. Å andra sidan finns det något fint i att reflektera innan man talar, det kan göra en människa mer tolerant. 

På pappans sida finns också ett mörker och en sorg som stammar från farmorns och farfarns upplevelser under andra världskriget. Och trauma kan gå i arv

– Jag hoppas och tror att det slutar hos mig. Hittills verkar mina söner ha klarat sig. 

På hösten kommer det smygande. 

– Det slår aldrig fel, när vi går över till vintertid kommer det tillbaka, ungefär som pollenallergin på våren och sommaren. Det innebär att i september är jag besvärsfri, säger han och ler. 

Med åren har han lärt sig känna igen mörkret, och har uttalat det tydligt, så att folk i hans närhet vet vad som pågår. Han har fått en diagnos, SAD, årstidsbunden depression, och vet att mörkret så småningom klingar av, ungefär vid jul. Men det innebär inte att det känns lättare när han drabbas. 

– När jag är mitt i det är det som att inget är kul, det finns inget att se fram emot, även om det i praktiken gör det, och inget jag äter smakar riktigt gott. Inte ens musik, som annars gör mig på gott humör, lyfter mig. Alla dagar är inte så här, men många. 

Vad gör du för att inte gå nedåt i spiralen? 

– Det bästa är om jag har en föreställning att gå till, som den här hösten när vi ska köra revy. Rutiner, där jag behöver kliva upp, gå ut och umgås med andra. Jag har också fått antidepressiv medicin som hjälper till viss del, och har gått i terapi. Eller: jag går i terapi. 

Terapi är något han kan rekommendera, och inte bara för det här. 

– Om jag hade varit katolik kunde jag ha biktat mig och på så sätt fått ur mig mina innersta tankar och blivit förlåten. I stället går jag till en psykolog som frågar: »Har du sett det ur den här synvinkeln?« 

Vad är det klokaste du fått med dig från terapirummet? 

– Förståelsen för att när jag känner ett utanförskap, så har det sällan med den nuvarande situationen att göra, utan tidigare erfarenheter som kickar in. Bara att påminna sig om det kan få känslan att försvinna. Lite som när man som barn tror att det finns monster under sängen, och man tänder lampan och ser att nej, det bor inga monster där. 

Och vad är tipset för att inte förlora sin egen kompass på vägen – i livet och karriären? 

– Låt dig inte korrumperas. Gå inte på all skit folk säger om dig. Och försök att inte påverkas när folk börjar svassa för dig efter en framgång. Precis så enkelt och så svårt är det. •

---

text: Linda Newnham 
foto: Karl Nordlund 
fotoassistent: Christopher Nielsen