»Oron har gjort mig driven«

Det stora genombrottet kom efter ett framträdande i På spåret 2018 och sedan dess har Sarah Klangs personliga låttexter och stora röst berört många. På nya albumet Beautiful Woman kretsar texterna kring det sköra i att vara barn och tonåring, relationen till den egna kroppen och att bli mamma – men också om kvinnlig solidaritet.   

Att städa sin lägenhet. Hämta barn på förskolan. Promenera hem tillsammans en grå och småregnig dag. Stå vid handfatet och tvätta dockan. Sitta och skrutta i soffan. Kanske tjafsa lite med sin partner. Det är väl ändå miraklet. I alla fall om man pratar med artisten Sarah Klang. 

– Den senaste tiden har jag tänkt på hur mycket jag älskar de små stunderna. När jag är i väg och jobbar så är det det lilla i livet jag saknar. Precis som när jag tänker tillbaka på mina bästa minnen, då är det heller inte storslagna saker eller att jag var skitsnygg på en fest jag tänker på, snarare en promenad i Slottsskogen. 

Därför har hon på senare tid också försökt leva enligt detta. Där »försökt« visserligen är nyckelordet. 

– Också för att det känns världsfrånvänt att inte göra det när världen ser ut som den gör. Att ha en lägenhet och en familj, någon som bryr sig om en och som jag bryr mig om i retur, är inte det himmelriket?, säger hon och lägger till: 

– Kanske också för att det är en kontrast till det jag jobbat med i rätt många år nu, där det är väldigt känslofyllt och mycket jag, jag, jag, säger hon. 

År 2018 släppte Sarah Klang debutalbumet Love in the Milky Way som fick musikkritiker att gå upp i falsett, men det var genom det hyllade framträdandet i På spåret samma år som det stora genombrottet kom. Sorgsna låtar om relationer och obesvarad kärlek kom att bli något av hennes signum. Men nu har hon lagt de storvulna romantiska känslorna åt sidan för att i stället skriva låtar om kvinnlighet, från barndomen ända in i moderskapet. 

Så vad hände med romantikern? Sist vi sågs beskrev du dig som en hopplös romantiker.

– Jag skulle kanske inte beskriva mig så längre, framför allt inte som hopplös romantiker, den där drömmande typen. Det är inte alltid det bästa draget för den som lever i tvåsamhet, skrattar hon. 

Så vad vet du om kärlek i dag som du inte visste för några år sedan? 

– Att den oändliga kärleken till mitt barn är det ultimata slutstoppet. Att jag är nöjd där. 

Öppningslåten på nya plattan Beautiful Woman kretsar kring kvinnliga ideal och att växa upp i en värld av snyggfiltrerade bilder, body shaming, och den manliga blicken. 

– Att bli förälder handlade för mig mycket om att blicka bakåt och fundera på mig själv som barn, ungdom och 20-åring. Inte för att jag har känt ångesten som jag vet att många känner när de får döttrar, »Hjälp, vad kommer hon att behöva vara med om?«, för jag har framför allt tyckt att det har varit kul att vara tjej. Tillbakablickandet handlar snarare om att fundera på vem jag är och varifrån jag kommer, för att försöka bli en bättre version av mig själv så att jag inte lägger mitt eget bagage och mående på en helt ny människa. 

Sarah Klang föddes i Haga i Göteborg som mellanbarn till två föräldrar som jobbade i restaurangbranschen. Efter deras skilsmässa kom familjen att flytta runt mycket: Höljes i Värmland, Malå i Västerbotten, Kungälv, Ljungskile, Uddevalla. Och runtflyttandet präglade Sarah.  

– Det påverkar ju folk olika, även syskon kan ha väldigt olika upplevelse av en och samma barndom. Men jag fick svårt att hitta en jag-känsla, min egen identitet, eftersom så mycket fokus gick åt till det sociala, att anpassa sig för att få vara med, hitta sin grupp i skolan … Ja, energin lades på att känna av omgivningen i stället för att stämma av med mig själv. 

Hon säger att det visserligen har gett henne sociala färdigheter. 

– Jag är anpassningsbar, har lätt för att hoppa in i nya sammanhang – och jag sparar inte saker i onödan utan är bra på att slänga. 

Men det satte också spår i henne i form av oro och katastroftankar. 

– Det gjorde mig också ängslig, för man känner att det fina i ens liv är kortvarigt och kan försvinna. 

Musiken kom att bli en välkommen konstant. Som 13-åring bestämde Sarah sig för att bo hos sin pappa, som satte en gitarr i händerna på sin dotter, vilket i sin tur ledde till att hon började i gitarrskola. 

– Mest för att jag var killtokig! Men musiken blev en räddning på många sätt. Den höll mig sysselsatt och gav mig en identitet. Jag fick bästa vänner och hade svinkul. 

Tonåren var som för många av oss sökande. Sarah fick tidigt kvinnliga former i en tid då tjejer skulle vara size zero och Kate Moss sade att »inget smakar så gott som att känna sig smal«, vilket Sarah sjunger om i låten Other Girls. I låten Beautiful Woman finns det textrader om hur hon kunde göra 200 situps varje kväll och skippa lunchen i skolan i en önskan om att vara snygg. 

– För mig var det ändå inte ett så stort lidande, jag insåg relativt snabbt att det inte var någon idé att försöka bli supersmal. Min räddning var att jag inte orkade leva enligt alla regler. Jag kommer ihåg att jag tänkte att »jag är för lat för att bli smal«. Men många andra tjejer hade ett helvete med idealen och utvecklade ätstörningar. Det var snarare regel än undantag i tonåren. 

Vad har du för relation till kroppen i dag? 

– Det beror på dagsform. Ibland känner jag mig kanonsnygg, andra dagar inte. Men det är svårt att tycka att ens kropp är kass efter att ha fött ett barn. 

Hon sjunger också om förvirringen i att man som tjej å ena sidan uppmuntras vara sexig, å andra sidan riskerar att kallas för hora om man inte håller på sig. Vi pratar om dubbelmoralen däri. 

– Framför allt var det ändå spännande att upptäcka den sexuella sidan av en själv, även om det också innebar mindre roliga situationer. Fast … jag upplever att även de gjorde mig och mina tjejkompisar streetsmarta. 

På vilket sätt? 

– Även om jag har utsatts för saker av män, övergrepp, så har det haft sina poänger. Inte minst har jag kunnat göra musik av det. Jag har många gånger fått frågan om vad jag tagit skada av, men vet du, jag var och är fine. Jag säger inte att sådana händelser inte medför skada, men jag har aldrig sett mig som ett offer.  

Ja, här verkar Sarah stå ganska stadigt. Ömtåligheten, oron och ängslan tar sig uttryck inom andra områden, som katastroftankar kring att karriären plötsligt ska ta slut, att hon ska avslöjas som en bluff och att framgången i realiteten är ett stort kosmiskt skämt. Men även det myntet har två sidor. 

– Oron har gjort mig till en extremt driven person. Jag skulle inte våga lägga mig ner och gråta en hel dag, av rädsla för att bli deprimerad på riktigt. Ja, jag är orolig för vad som händer om jag bara släpper allt – det gör att jag bara kör på.

Sarah har i olika omgångar gått i terapi för att hantera sina neuroser, och när hon fick sin dotter Mercedes återvände hon till terapisoffan. 

– Jag behövde förstå varför jag är som jag är, och varför jag alltid har haft ångest och en inre oro. För jag vill som sagt inte lägga över den energin på min dotter. Det är väl alla föräldrars farhåga: att man ska traumatisera sitt barn med sina egna sämre sidor. 

Så vad har du insett om dig själv?   

– Att jag är mer introvert än extrovert. Att ha ett kall och en vilja att stå på scenen måste inte nödvändigtvis innebära att man gillar alla sidor av att vara artist. Tidigare trodde jag nog att jag inte är så ömtålig, att det bara var att köra på, nu är jag mer försiktig. 

Processen har också handlat om att ge upp bilden av sig själv. 

– Jag har absolut haft en bild av mig själv som en lidande konstnär, och att det skulle vara det ultimata. 

Som när du i början av karriären en (mycket kort) period kallade dig för the saddest girl in Sweden? 

– Precis, men det är egentligen bara tråkigt. Nu är jag mindre självdestruktiv och längtar inte längre efter mörkret utan roliga saker, säger hon och lägger till att man kanske ska sätta gränser även för det inre grävandet: 

– Annars riskerar det också bli för jag-fokuserat. 

Vänlighet mot andra är i stället en ny ledstjärna – även om den inte utövas på något högtravande sätt. 

– Snarare genom att jag säger åt mig själv att sluta vara så jävla dum och självisk. Min pappa har alltid varit bra på det här, han är mån om att vara snäll och få människor att känna sig uppskattade och välkomna. Och det krävs väldigt lite för att göra folk glada. Det kan räcka med ett »Vill du ha en hjälpande hand?« när man kliver på bussen, eller att inte himla med ögonen när man står i kassan på Willys för att det går så långsamt, utan bara chilla lite. 

På sista låten på nya plattan, I Have Everything, sjunger du om att du har allt du önskar. Känner du så? 

– Oftast, även om jag ständigt också behöver påminna mig om att vara tacksam, skrattar hon. •

---

text: Linda Newnham  foto: Nina Holma