»Plötsligt blev det
känslomässigt att titta på jorden«

Stridspilot, fallskärmsjägare, överstelöjtnant – och astronaut. Marcus Wandt har gjort en spikrak karriär rakt ut i rymden. Ändå har han behållit sin nyfikenhet och ödmjukhet inför det vi inte vet något om – och vad som finns bortom rymden. I september besöker astronaut Wandt bokmässan i Göteborg för att berätta om sina erfarenheter och dela sin fascination för rymden. 

Handen som skakar min hand har varit i rymden. Ögonen som glatt ser in i mina har sett jorden gå upp från 400 kilometers höjd, sexton gånger om dagen. Fötterna som kliver nedför trappan vet hur det känns att vänja sig av med tyngdlöshet. 

Det är nästan omöjligt att inte fastna i sådana funderingar när man träffar Marcus Wandt: han har ju faktiskt varit i rymden, blivit uppskjuten i 28 000 kilometer i timmen, tillbringat över tre veckor i tyngdlöst tillstånd och, ja, han har en sådan där tuff overall med massor av Nasamärken. 

Vi sitter vid ett spartanskt kafébord på Albanova – Stockholms centrum för fysik, astronomi och bioteknik – och har lyckats förmå fiket att servera två koppar kaffe trots att de egentligen inte har öppnat än. För några dagar sedan besökte han sina barns skolor och svarade på frågor.

– Det var jätteroligt. Det fanns verkligen ett genuint intresse, jag såg hur det liksom brann i ögonen på dem – de ville verkligen lära sig saker. De ville veta mer. 

De tyckte inte att det var pinsamt att pappa var där då? 

– Jag tror inte det, i alla fall upplevde jag det inte så. Men det kanske är jag som är blind för det. 

Nej, om någon har definierat begreppet »cool pappa« är det nog Marcus Wandt. Stridspilot, fallskärmsjägare, överstelöjtnant – och astronaut. Dessutom ödmjuk, välformulerad och sympatisk. Naturligtvis går det inte att få ur honom en negativ egenskap (»det finns gott om dåliga sidor, men det får nog de runt omkring mig berätta i stället«). 

Egentligen var det en slump att han blev Sveriges tredje människa i rymden. Hans fru (som arbetar som teknisk chef för Jas Gripens cockpit på Saab) såg en annons där Europeiska rymdorganisationen, ESA, efterlyste frivilliga till sitt astronautprogram. Hon övertygade honom om att söka. Efter utförliga tester blev han och 15 andra uttagna, i konkurrens med över 22 000 sökande. I november 2022 blev han uttagen till ESAs astronautklass, utbildningen påbörjades 1 maj 2023 och i januari 2024 sköts han upp till den internationella rymdstationen ISS. Detta gör Marcus Wandt till den snabbast utbildade astronauten någonsin.

Men hur hamnade en läkarson från Värmland ute i rymden? Han tar en klunk av kaffet och berättar. 

– Jag var väldigt nyfiken. Jag har alltid undrat hur saker funkar. Gärna plockat isär och ihop saker. Frågat och funderat. Och såklart var jag intresserad av rymden, speciellt vad som fanns bortom den. Då hamnade jag alltid i sådana här filosofiska diskussioner om vad som finns bortom det som finns bortom rymden. Jag minns att jag tyckte det var kul att reta hjärnan på det sättet. Att lära mig att det finns saker vi faktiskt inte vet. Det hänger nog kvar. 

Och vilket ställe är väl bättre att ägna sig åt sådana funderingar än den internationella rymdstationen ISS? Många av de 610 personer som någonsin har färdats i omloppsbana runt jorden vittnar om existentiella eller religiösa uppenbarelser. Att se ned på jorden verkar vara förenat med starka känslor. När Marcus Wandt åkte upp till ISS hade han naturligtvis hört talas om föregående rymdresenärers närmast andliga upplevelser. Men han var inte så säker på att det gällde honom. 

– Jag hade nog ärligt talat inte förväntat mig mycket sådant. Jag har varit i många olika situationer runt om i världen. Många äventyr och utmaningar. Men jag har varit ganska saklig med saker och ting. Och så var det de första dagarna.

Han gick ned i det som kallas kupolen, där det finns fönster åt alla håll. Han tittade ut och såg jorden. Den var vacker och det kändes overkligt. Känslorna var de förväntade, berättar han medan kaffet kallnar i den anonyma kaffekoppen. 

Men efter fyra eller fem dagar hände någonting. 

– Helt plötsligt blev det väldigt känslomässigt att gå ner där och titta på jorden, rymden och den tunna, tunna atmosfären som går från dag till natt till dag sexton gånger per dygn. Först ser man en väldigt färgstark jord, men sedan kommer mörkret. Jorden fejdar ut i nyanser av blått och blir nästan mörkblålila.

Han fortsätter:

– Det ser ut som en avsats som tar slut och så är det bara mörker. Man ser inga stjärnor, det är bara supermörkt. Där någonstans började jag komma nära den där känslan: jorden känns så otroligt ensam. Det ser ut som att man bara ska fortsätta rakt ut i rymden. Men då kommer den här gröna jorden. Och stjärnorna, och vintergatan. Helt plötsligt känner man sig inte lika ensam längre. 

Marcus ler. Det är väl det man gör när man sett evigheten. 

Det märks att han inte är van att prata om sådana här saker. Men han tvekar inte att göra det. Det är som att han letar efter de magiska orden som ska få känslan från rymden att definieras och slås fast. 

– Känslorna kom dag efter dag när jag var nere och tittade. Jag har inte något jättebra namn på den kombinationen av känslor: glädje, sorg, ledsen, upprymd … det är varken positivt eller negativt. 

Kanske är det helt enkelt så att vissa saker måste upplevas för att förstås. Och kanske är det därför människor som har liknande erfarenheter tenderar att dras till varandra. Ett sådant tillfälle kommer på bokmässan i Göteborg, när han för första gången sedan sin rymdresa ska sammanstråla med andra astronauter. Under rubriken »Oss astronauter emellan« ska han och den svenske rymdpionjären Christer Fuglesang prata om rymdfartens framtid och betydelse. 

Den betydelsen, menar Marcus Wandt, kan inte underskattas. Rymdkapplöpningen, som ju låg nästan vilande under 90- och 00-talen, är i full schvung igen. Förutom USA så storsatsar Kina, Indien, Japan och Europa. För att inte tala om de privata initiativen, med Space X som kanske det främsta exemplet. 

– De närmaste tio åren kommer mycket att förändras. Vi kommer att ha byggt en permanent närvaro vid månen med rymdstationen Gateway för att kunna ta oss vidare till Mars. Det finns ingenting som pekar på att det skulle bli på något annat sätt. Det är bara en tidsfråga, och Sverige kommer självklart att vara med. 

Finns det inte en risk för att det blir spänningar och i slutänden krig när så många länder vill vara med och tävla om rymden? 

– Även om det har varit krig och bråk här nere på jorden, så har vi arbetat ihop på rymdstationen. Där uppe är vi beroende av varandra och trots att staterna tjafsar kan individerna jobba alldeles utmärkt tillsammans. Det är inte alls självklart – men väldigt hoppingivande. •

---

text: Kalle Dixelius  foto: Anders Lindén  
Tack till Albanova Universitetscentrum där vi fotograferade.