Retromysigakvarter längs röda linjen

Det bubblar i de före detta arbetarförorterna längs röda linjen i södra Stockholm. Här trängs charmiga kaféer, krogar och bagerier med kvartersbiografer och unika butiker i strosvänliga kvarter. Väl värt en tunnelbaneresa!

I bottenvåningen till ett lägenhetshus från 1940-talet gömmer sig en av Stockholms finaste biografer: Bio Aspen. Fast gänget bakom den ser det hellre som ett kulturhus. 

– Vi är ett gäng knäppskallar som brinner för kultur i olika former det kan vara konserter, barnteater, ståupp eller silent cinema, vilket innebär att man ser film med hörlurar, säger Theresia Billberg, en av eldsjälarna som har fått Bio Aspen att återuppstå.

Här fanns nämligen redan på 1950-talet en kvartersbiograf med samma namn. Men när allt fler svenskar skaffade tv i början på 1960-talet tvingades Aspen att stänga, precis som många av de övriga kvartersbiograferna i landet. Därefter har lokalen bland annat använts som träningshall av pingislegendaren Jan-Ove Waldner och hans klubbkompisar i Spårvägens BTK. 

Idén att återuppliva biografen väcktes 2017, efter att initiativtagarna konstaterat att det saknades ett kulturhus i Hägersten. När de fick ta över lokalen 2019 möttes de av ett tomt, vattenskadat skal. Det mesta har gjorts med hjälp av ”do it yourself”-attityd och återbruk.

– Stolarna i salongen kommer från en teater i Malmö, kaklet på toaletten är spillrester från grannar och kassadisken är byggt av ett soffbord och hyllor från Konditori Valand, säger Theresia Billberg.

Det mesta av inredningen i den kombinerade bistron och entrén kommer från Konditori Valand, som låg i Vasastan i Stockholm och var känt för sin välbevarade 50-talsinredning. Den togs till vara av en av stamgästerna när kondiset stängde 2018 och när han hörde att Bio Aspen skulle återuppväckas såg han ett utmärkt tillfälle att låta inredningen komma till användning igen.

Biografen återöppnade 2022, men de nyputsade teakborden, de röda galonväggarna och den välbevarade konditordisken ger en känsla av att den har funnits här betydligt längre. Samtidigt känns den kongenial med Aspudden, den omgivande stadsdelen. Den var tänkt som ett mönsterområde för arbetare i början av förra seklet. På 1970-talet hade emellertid Aspudden utvecklats till ett ökänt och rivningshotat slumområde som innerstadsborna inte besökte i onödan. 

Annat är det i dag. 

Numera är Aspudden en av Stockholms populäraste förorter, med flera ställen som motiverar en tunnelbaneresa söderut. På samma gata som Bio Aspen finns till exempel välsorterade Aspuddens bokhandel, den japanska tespecialisten Yuko Ono Sthlm och den mysiga kvarterskrogen Fabelbar. Några kvarter därifrån, i en före detta charkuteributik, ligger Recykleriet, en butik med välsorterade, begagnade barnkläder. Och i den före detta mjölkbutiken vägg i vägg finns två-i-ett-butiken Björnlundaarvet och A Bonnie Place. Den förra drivs av Daniella Liljeström och den senare av Jessica Nerstrand, som fann varandra genom det gemensamma intresset för återbruk och småskaligt hantverk. På en av väggarna hänger ett konstverk av torkade växter, skapat av spill från florister, och på hyllorna i den dovt höstfärgade butiken varvas handplockade vintagekläder och 70-talskeramik med handgjorda tvålar, honung och Daniellas egentillverkade bivaxdukar och bivaxljus. Honungen och bivaxet kommer från en granne till hennes torp i Björnlunda i Sörmland.

– Jag växte upp i Björnlunda och den här butiken är mitt sätt att försöka förvalta mitt arv och det hantverk som format den plats jag växte upp på. Det är också ett sätt att ta in en del av landsbygden till stan.

Som ett led i den ambitionen erbjuder Daniella även workshoppar i traditionella hantverk som ljusstöpning, borstbindning och korgflätning.

– Jag vill att kunskapen om att tillverka egna bruksföremål ska hållas vid liv, men också visa hur mycket man kan skapa med hjälp av enkla material från naturen. 

Vi fortsätter genom grannförorten Midsommarkransen, ytterligare en förort byggd för arbetarfamiljer i början av 1900-talet. Och även här finns en biograf som är en destination i sig: Biocafé Tellus. Den öppnade 1920 och är en av Stockholms få kvarvarande kvartersbiografer – en spillra av ett Stockholm som på många andra håll har renoverats bort.

I grannstadsdelen Hökmossen hittar vi ytterligare en sådan spillra: Hökmossens kaffestuga. Den ligger i bottenvåningen av ett lägenhetshus, omgivet av egnahemshus och smalhus från 1940-talet, och drivs sedan 38 år av Peter och Mira Matic. De har hållit fast vid såväl inredning – tänk röda klinkers, 50-talsmöblemang och träpaneler – som matkoncept: grötfrukost från klockan 6 och husmanskost till lunch. Ärtsoppa och hemlagade pannkakor varje torsdag. Alltid nybryggt kaffe.

– Det här är fantastiskt, både att laga svensk husmanskost och att vi har så underbara gäster. Alla känner alla här, vi är som en familj på 150 personer, säger Peter Matic, som inte kan tänka sig ett bättre jobb.

– Jag är 74 år, men jag kan inte sitta hemma och glo på tv bara för att jag uppnått pensionsålder, jag måste ha något att göra.

Peter och Mira känner också ett ansvar att förvalta sin institution.

– Förr i tiden fanns det ett matkafé i varenda stadsdel här omkring. Nu är det bara vi kvar och det blir vemodigt att en dag behöva lämna det här.

I de vita plaststolarna på uteserveringen sitter några av kaféets många stammisar.

– Jag började gå hit när det öppnade för 38 år sedan, säger Stig Lind. På den tiden var det som slaget vid Lützen att kliva in här eftersom alla rökte. Numera går jag hit både för att det alltid serveras rejäl mat och för gemenskapen. Vi är många som kommer hit varje dag, mer eller mindre.

– Det här är en social inrättning, ett vuxendagis, konstaterar Christer Norr vid bordet intill.

Vår promenad genom Söderort fortsätter till Hägerstensåsen, ytterligare en förort med arkitektur från mitten av 1900-talet. Här finns ett centrum kantat av kvarterskrogar, ett gammalt postkontor och ett medborgarhus från 1957 (med permanent konstsamling, digert kulturprogram och nyrenoverad neonskylt). Men här finns också nyare tillskott, som Slow Hands Café vid Hägerstensåsens tunnelbanestation. Det drivs sedan ett par år av de brittiska bröderna Francis och Martin Baxter samt Sara-Maria Vesterlund, som har ett gemensamt intresse för specialkaffe, växtbaserad mat, naturviner och musik. 

– Vi har velat skapa ett kvarterskafé där musiken är i centrum, inte bara något generiskt som spelas i bakgrunden, säger Martin Baxter, samtidigt som han vänder på skivan vid en av vinylspelarna bakom disken.

På helgerna låter trion olika artister ta över skivspelarna. En kväll i veckan hamnar musiken dock i bakgrunden, när Slow Hands Café förvandlas till språkkafé.

– Det var en av våra stammisar som kom med förslaget. Det var en väldigt bra idé, för det brukar kännas mindre pinsamt att försöka uttala svåra ord efter en öl. Dessutom är det socialt, jag vet flera som har blivit vänner efter att ha träffats här.

Ett annat kafé som fungerar som en samlingspunkt för kvartersborna är Bageri Pomona mittemot Midsommarkransens tunnelbanestation. Det drivs av bagaren och konditorn Elsa Sundell, som hittade den perfekta platsen att förverkliga barndomsdrömmen på för tre år sedan. 

– Midsommarkransen är lite som en småstad och det här är något av en centralpunkt. Det är många som kommer in bara för att prata. Det är mycket mer personligt att driva ett bageri här jämfört med inne i stan.

Elsa bodde tidigare i Aspudden och har sett kvarteren förändras genom åren.

– På 1990-talet fanns i princip bara Systembolaget och Konsum. Det var väldigt nedgånget och något helt annat än nu. I dag är det väldigt många nyinflyttade barnfamiljer, men också äldre som har bott här sedan 1960-talet. Det en väldigt härlig blandning av människor.

Kaféet är mysigt ombonat med klätterväxter, Perstorpsbord, omaka pinnstolar och en mormorssoffa i rosa sammet. Bredvid konditordisken finns en liten, urban lanthandelshörna med ekologiska mjöler, nyskördade grönsaker och egengjorda marmelader och kolor. I disken ligger smörfrasiga croissanter, citron- och vallmobullar, chokladbiskvier med bottnar av solrosfrön (eftersom Elsa nobbar vattenslukande mandlar) och kransar av gårdagens bullar (eftersom bageriet även jobbar hårt för att minimera svinnet). 

– Det är svårt att göra allt rätt, men det finns vissa saker vi aldrig kompromissar med. Vi skulle till exempel aldrig använda annat än ekologiska mejeriprodukter eller servera importerade tomater eller bär på vintern. 

Ett liknande säsongstänk har Gaia Matbar, Midsommarkransens senaste tillskott. Restaurangen ligger ett kvarter från Biocafé Tellus och kan beskrivas som en ovanligt ambitiös kvarterskrog med hantverksviner och råvaror från närbelägna och småskaliga producenter. Kvartetten bakom har tidigare jobbat på flera olika innerstadskrogar, men i våras hittade de den perfekta lokalen för att skapa en egen matbar. 

– Det är på många sätt en befrielse att ha ett ställe utanför stan, säger Magnus Svensson. Här kan vi fokusera på det vi själva gillar och slipper ha öppet sju dagar i veckan för att täcka hyreskostnaderna. 

– Vi tittade först på lokaler på Södermalm, fortsätter Ronja Holmström. Men där finns det redan tusen andra ställen att välja mellan. Här fyller vi en större funktion, det är som en samlingsplats för folk i området. Och det här känns verkligen som våra hoods. •

---

text: Annika Goldhammer Foto: Gustav Gräll