Sin alldeles egen Laleh

Laleh Pourkarim slog igenom för 18 år sedan. Stort och självklart. Sedan dess har hon gått sig egen väg, med full kontroll över produktionen. Samtidigt som hon ger sin musik till lyssnarna. I Norge blev hennes Some Die Young officiell sorgelåt för Utøyas offer. På skolavslutningen sjunger tusentals barn hennes Goliat. Och i sommar gör hon turné med konserter utan åldersgräns för publiken. Lalehs musik är allas musik.

Laleh Pourkarim är glad när hon kommer in i hotelllobbyn i centrala Stockholm. Främsta anledningen, det gick snabbt och smidigt att ta sig hemifrån och hit. För efter cirka åtta år som låtskrivare och producent i Los Angeles är nu Sverige och Stockholm hennes hemma, med utgångspunkt i ett hus strax söder om staden. Men att säga att hon flyttat hit sitter hårt åt. 

– Jag har mitt amerikanska telefonnummer kvar, vid sidan av det svenska. Mina vänner och kolleger är där, och jag har improvisationsteater online varje vecka, så man kan säga att jag har svårt att släppa taget. Lite så var det när jag flyttade till USA också, då tog det emot att skaffa ett amerikanskt telefonnummer. Jag flyttade liksom aldrig dit, jag råkade bara stanna i åtta år, vem vet när jag återvänder. Men nu när förberedelserna inför sommarturnén är i gång vill jag inte vara någon annanstans än i Sverige.

Svårt att stanna. Men så påminde Lalehs mamma också ständigt sin dotter om att ha blicken fäst i framtiden. Och visst har dottern lyckats. Sedan första megahiten Live Tomorrow har Laleh blivit folkkär. Att sjunga Goliat är en tradition på skolavslutningar, En stund på jorden har tagit sig in i psalmboken, och Det kommer bli bra tog många svenskar genom pandemin. Hon var den första kvinnliga producent att ta emot en Grammis (och har sedan dess adderat fler), och den första kvinnliga soloartisten att fylla såväl Ullevi som Tele 2 Arena. Hon har gått från överlevnad till överflöd. 

Laleh har varit i rörelse i hela sitt liv. Hon föddes i Teheran 1982. Mamman var matematiker och senare socionom. Pappan var journalist, poet och konstnär, och på grund av hans politiska engagemang tvingades familjen först gå under jorden och sedan fly. När Laleh var ett år landade de i Minsk i Sovjetunionen, där de bodde i ett hus som tillhörde Röda korset. Dagtid försörjde sig föräldrarna på fabriksarbete, men på kvällarna flödade huset av politiska diskussioner, musik och poesi. Här kom de att stanna i sex år. Familjen mellanlandade sedan ett år i Östberlin, innan de till slut kom till Sverige och Göteborg. 

– Mamma älskade Abba och sjöng Abbalåtar för mig när jag skulle sova. Därför känns det lite speciellt nu när jag lärt känna Benny Andersson, konstaterar hon.

Du har inte följt i dina föräldrars uttalat politiska fotspår. Varför? 

– Enligt mamma hade vi redan betalat ett högt pris, så nu räckte det med politiken. Det kan vara svårt att förstå vad hon menar, men vi hade förlorat allt till slut och levde ett underligt liv bara jag och hon tills vi fick uppehållstillstånd när jag var 13. Det gör något med en. När demonstrationerna i Iran pågick för ett halvår sedan visade jag mitt stöd, men annars kommer jag hålla mitt löfte om att inte ägna mig åt politik. Kanske är jag lite politisk ändå, fast på mitt sätt, i mina låtar om grupptryck och att våga tänka själv. Vi vet ju vad som kan hända när vi litar på våra ledare mer än oss själva. Jag sysslar med en typ av politik som handlar om att aktivera något i lyssnaren, där den själv kan definiera sitt ”kall”. Jag tror folk har massa idéer och kreativa lösningar på många av våra problem men man kanske glömt bort det.

I många år ville Laleh inte prata så mycket om sin bakgrund. Hon säger att hon tidigt bestämde sig för att hon ville ha fem hitlåtar först.

– Ja, jag ville inte vara en berättelse och förenklas, jag ville prata om musiken, om hantverket. Det fanns en yrkesstolthet där. Lite, det här jag har kämpat med att skapa och så ska du bara förklara det med min bakgrund, så enkel är jag inte! Min framgång skulle bygga på hårt arbete och jag ville skriva min egen historia och inte titta bakåt. Jag är fortfarande sådan, men i dag inser jag att bakgrunden kan vara viktig, så länge den inte begränsar oss. Jag tycker egentligen att det är fint när vi delar med oss.  

Visst har barndomens resa berikat henne på olika sätt. Exakt hur tycker hon dock är svårt att sätta fingret på, så hon gör som så ofta – berättar en anekdot: 

– Jag vet att det var en mössa min pappa inte fick ha. Det blev bråk om det där. Han hade fått den av någon, men i vår byggnad i Sovjet skulle alla ha likadana mössor. Sedan kom vi till väst och helt plötsligt tävlade alla om vem som hade den finaste mössan. Att få uppleva de här ytterligheterna har varit underligt, säger hon och skrattar. 

Hon fick smaka på ytterligheterna hemma också, där pappan tyckte att man skulle förstå människors olika förutsättningar, se att vissa föds in i större svårigheter än andra, liksom att vissa bär på mer hopp och andra mer hopplöshet. Mamman däremot var urkraften som trodde på varje individs eget ansvar, att man hade ödet i sina händer. Hon förnekade inte att det fanns orättvisor, men såg samtidigt att vissa människor är mer ambitiösa än andra.

Lalehs pappa var vänligheten själv.

Hennes mamma ett powerhouse. 

På samma sätt gav de sin dotter rätten att vara sig själv. 

– Jag var väluppfostrad, men inte så uppfostrad. Mina föräldrar berättade sällan ”så här funkar det”, det har jag fått upptäcka själv, oftast genom att skriva låtar. 

Hennes föräldrar finns inte kvar i livet, men med åren har hon märkt att de finns kvar i henne på olika sätt. 

– Min mamma var väldigt obrydd och kunde storma in i ett rum, medan pappa var tvärtom. Jag har alltid sympatiserat med honom, den artiga, snälla, vänliga, men har egentligen beundrat mammas styrka mest. Och jag har märkt att jag börjar träna mer på att vara som henne. Som inför sommarens turné, där jag är en sorts konstnärlig ledare. Vi ska ha en stor grupp dansare, och inför dem behöver jag vara tydlig, ”nu ska ni vara fåglar som jagar mig”, och våga gå hela vägen med mina nya idéer. Jag vill bli mer som min mamma. 

Laleh var bara 12 år när hennes pappa dog i en drunkningsolycka. Han som vigt sitt liv åt andra dog symboliskt nog när han försökte rädda en kvinna från att drunkna. Efter hans bortgång blev det ett tydligt skifte i mammans syn på sin dotter. 

– Mamma var akademiker ner i minsta cell, och ville att jag skulle ha höga betyg och bli advokat eller läkare, så jag var flitig i högstadiet. Men när jag började gymnasiet släppte vi allt det. Det var som att hon plötsligt såg mig för den jag egentligen var, att jag inte måste ta samma väg som hon. Kanske började hon också sakna saker hon irriterat sig på hos pappa när han var i livet, som hans tänkande lite flummiga sidor, och bejakade dem i mig i stället. 

Men Lalehs mamma visste också att det rått ett visst kaos kring honom. På det planet ville hon underlätta för sin dotter, så hon lärde Laleh att organisera och administrera saker, att sätta upp mål och delmål. 

– Hon betonade vikten av att ha koll, för däri är man fri att skapa. Det gjorde att det blev naturligt för mig att producera min egen musik och starta skivbolag. 

Laleh är känd för att gå sin egen väg. Vid 19 års ålder var det flera skivbolag som ville sajna henne. Så hon tog tåget upp till Stockholm för att träffa några av landets bästa producenter, men kom fram till att hon inte skulle jobba med någon av dem. Hon skulle göra jobbet själv.  

Varifrån kom den styrkan? 

– Det hade varit en lång resa fram tills att jag stod där som 19-åring. Jag hade mycket empirisk kunskap, inte minst från alla olika länder och händelser. Det hade gjort mig tacksam men också varsam och försiktig med min tid och mig själv.

Den valda vägen har inte alltid varit den enklaste att gå, men hon har med tiden lärt sig navigera i den mansdominerade branschen. För ja, visst har Laleh mött sin beskärda del snubbar, och hon har en del tips till yngre. 

– För det första är jag uppvuxen med en underbar far, och många män jag jobbar med är fantastiska, så det är svårt för mig att dra ett generellt streck vid män. Skillnaden är väl att de har vissa fördelar i en bransch där bara tre procent av musikproducenterna är kvinnor. Då kan det vara bra att hitta allierade män och kvinnor, men det kan ta en stund. Så det viktigaste rådet är nog att inte vänta på någon eller något, att bli tekniskt oberoende och följ din godsinta glädje, din magkänsla och var tydlig med dina gränser så att alla vet vem de har att göra med.  

Hon menar inte att vi inte ska försöka förändra sunkiga strukturer, men samtidigt gäller det som individ att hitta vägar framåt här och nu. 

– Jag tror att jag, och särskilt många unga, har svårt att vänja oss vid att en del kanske inte vill förstå. Då hjälper det inte att fortsätta tjata och slösa tid på det. Visst, det kan vara som att ge upp, men ibland får man ge upp och gå vidare. 

Hon tror heller inte på att döma ut människor för snabbt. 

– Jag har en kollega i 60-årsåldern, han är fantastiskt skicklig, men inte alltid uppdaterad på vad som är politiskt korrekt. Så till honom brukar jag viska att ”det du just sa kan missuppfattas så här…” Och han är superlyhörd. Så skapa inte onödiga fiender, se om ni kan hjälpa varandra i stället.

Ja, vid det här laget har hon samlat på sig en hel hög med erfarenheter. Och visst börjar det bli dags att skicka dem vidare. Därför har Laleh startat en typ av växthus. Hon bjuder in unga, lovande producenter och artister att jobba i hennes studio, samtidigt som hon fungerar som en mentor. 

– Jag kanske kan guida dem förbi några av de hinder jag själv stötte på. 

Din mamma hann uppleva delar av dina framgångar, men gick bort 56 år gammal. Du förlorade två föräldrar alldeles för tidigt. Vad vet du om sorg? 

– Jag vet inget, det är därför jag skriver mycket om sådant. Jag försöker hitta ett sätt att samsas med livet. Förstå att det är livet som bestämmer, och jag måste hänga på. Jag skriver en låt nu som heter Framåt, där jag sjunger om att hoppas när man inte kan förstå. Hoppet håller mig varm. 

Mycket av Lalehs kraft har gått åt till att skapa sig en plattform. Hon berättar hur en kompis nyligen sa till henne att, ”Du jobbar så hårt, jag fattar inte varför. Jag hade också kunnat göra det du gör, men vill inte.” 

– Jag svarade inget då, för jag hade inget svar. Men jag tog upp detta med en annan barndomsvän, som påpekade att det är lätt för henne att säga, någon som har släktingar att falla tillbaka på. Jag hade inte tänkt på det tidigare, att det inte fanns en skyddslina för oss. Det förklarade min mammas allvarsamma blick. Jag tror jag förstår henne lite bättre nu.   

Men i dag är hon på en plats där hon försöker karva ut mer tid att vara. Inte artist. Inte producent. Bara Laleh. 

– Jag försöker lära mig att leva lite mer, det verkar ha blivit prio ett för mig. Så jag försöker rensa bort det som inte är kul, att dra lite gränser, följa mina egna råd och sånger, och det gäller alltifrån jobb till vänner. Du vet den där kompisen som alltid kommer sent och inte ens ber om ursäkt. Där känner jag nu att: Varför har jag stått ut med dig i tio år? Hej då! De som däremot ber om ursäkt har jag kvar. Det är ganska härligt att bli äldre. Visst är det? •

---

lalehs stationer

---

1991
Kommer med sin familj till Sverige via Tidaholms flyktingförläggning och bosätter sig sedan i Hammarkullen i Göteborg.

1996
Står på scenen för första gången som åttonde-klassare under en musiktävling, vinner och börjar skriva egna låtar.  

2001
Gör sin första och hittills enda skådespelarroll i Josef Fares succéfilm Jalla! Jalla!.

2001
Flyttar från Göteborg till Stockholm.

2005
Ger ut debutalbumet Laleh och tilldelas Rockbjörnen för ”Årets kvinnliga artist” och ”Årets nykomling”. 

2006
Vinner samma två kategorier på P3 Guld och tilldelas tre Grammis och då även i kategorin ”Årets producent”.

2011
Deltar i TV4:s Så mycket bättre och gör bland annat en episk tolkning av E-Types Here I Go Again. 

2012
Medverkar på minneskonserten i Oslo för Utøyas offer med låten Some Die Young som sedan blivit en nationell sorgelåt i Norge.

2014
Utses till ”Årets göteborgare” och flyttar till Los Angeles.

2021
Lalehs Goliat puttar ned Idas sommarvisa som den mest sjungna låten på Sveriges skolavslutningar.

2022
Dokumentären Laleh – välkommen hem släpps på SVT Play.

2023
Sommarturnérar i Sverige 28 juli–12 augusti.

---

text: linda newnham 
foto: hans ericksson 
styling: malin rudén börjesson
fotoassistent: angelique johner 
tack till  scandic grand central