»Självutnämnda
språkpoliser fascinerar mig«

Sara Lövestam är underbarnet som fick en medfödd känsla för språk och lärde sig läsa som tvååring. I dag är hon författare och språkvetare. Alltid med en osviklig känsla för rätt och fel. Däremot reagerar hon inte nämnvärt på särskrivningar, men har alltid med sig ett skohorn med sig på tåget.

Varifrån kommer ditt intresse för språk? 

– Det verkar vara medfött. Visst läste mina föräldrar mycket för oss barn, men mina syskon blev inte språkvetare för det. Redan som tvååring lärde jag mig att läsa och det finns anekdoter om hur det väckte ett visst uppseende, som när jag sade till en tant på Konsum att jag kunde läsa, hon trodde mig inte, men jag bevisade saken genom att läsa på olika förpackningar. 

Du har skrivit en hel bok om språkpoliser. Vad har du för förhållande till dem? 

– Jag tycker det språkpolisiära beteendet är fascinerande, att människor går runt och rättar andra personers språkbruk på frivillig basis och till nackdel för deras sociala liv. Men när man gräver djupare i saken förstår man deras betydelse i samhället. Språket är en stor överenskommelse, som inte fungerar om vi inte upprätthåller den. Därför behövs två krafter: både de kreativa som utvecklar språket med samhället, och de mer konservativa språkpoliserna som ser till att vi följer överenskommelsen. 

Finns det något ord eller uttryck som du vill popularisera igen? 

– Många! Ett som jag har lyckats popularisera i det här hushållet är ”till allas båtnad” i stället för ”win-win”. Sedan försöker jag dra mitt strå till stacken för att variera ordet ”toppen”, som folk säger hela tiden just nu. Jag använder synonymer som ”ypperligt”, ”utmärkt” och ”finemang”. 

Hur förhåller du dig till särskrivningar? 

– Särskrivningar kan vara roliga, så det är ett populärt språkfel att ta upp. Men jag har också varit sfi-lärare, och där blir det tydligt att för en person som har svenska som modersmål är skillnaden i uttal mellan en ”sjuksköterska” och en ”sjuk sköterska” tydlig, men för den som lär sig svenska i vuxen ålder är det svårare. 

Dom-reformen då, vilket lag tillhör du? 

– Jag ser tecken på att det blir svårare för folk att skilja på ”de” och ”dem” nu när nästan allas talspråk har ett så kallat ”enhets-dom”, så jag hoppas på en dom-reform. Inte så att jag vill tvinga folk att skriva ”dom” på sin fritid, men jag skulle önska att det vore lika accepterat som ”de” och ”dem”. 

Vissa feminister vill ersätta ordet ”man” med ”en”. Vad tycker du? 

– Man blir inte mer feminist av att skriva ”en” i stället för ”man”, eftersom ”man” är ett pronomen som inte för tankarna till män. Så vad är syftet? Kanske vill du markera att du tillhör en viss grupp. Det är okej, men du gör inte samhället mer feministiskt av den språkhandlingen. 

Vi känner till din språkexpertis, men vad har du för oanad talang? 

– I februari köpte jag akrylfärger och kollade på massor av Youtubefilmer om hur man målar tavlor. Nu har jag faktiskt sålt två. 

Vad hyllar dina vänner dig för? 

– Svår fråga, oklart om de hyllar mig alls… Min sambo säger här i bakgrunden att jag inte behöver hyllas mer.

Vad klagar din partner på? 

– Vi har levt ihop i elva år, så hon klagar inte på mig, men jag är dålig på att plocka undan, nästan patologiskt dålig. Jag är så mycket i mitt eget huvud att jag inte ser röran.

---

saras tågresa

1 eller 2 klass:

”1 klass om det är en jobbresa. Jag åker väldigt mycket tåg, och har mina favoritplatser.” 

Handlar i bistron: 

”Ytterst sällan.” 

Sysselsättning på tåget: 

”Jag jobbar, skriver.” 

Lyssnar på:

”Musik, i mina brusreducerande hörlurar.”

Har alltid med mig på tåget: 

”Laddare och tjocka sockor eller tofflor. Jag sitter gärna med uppdragna knän, men vill inte ha skor eller smutsiga strumpor på sätet. Därför har jag också skohorn med mig, så att jag får på mig skorna igen.”  

---

text: linda newnham  foto: anna-lena ahlström