»Svårt att tänka mig
något annat än att leva så här…«

Artisten Amanda Bergman med den mäktiga rösten i bandet Amason släpper nytt soloalbum och gör sommarturné. Men det är bara en del av henne, för parallellt driver hon småskaligt jordbruk i Näckenbäck i Dalarna tillsammans med sin man och bandkollega. Vi åkte dit för att träffa Sveriges enda rockbonde och prata om hur vi kan göra gott mot jorden. 

Skylten som tillkännager att målet är nått har ortsnamnet på båda sidor. Så liten är byn Näckenbäck, som har ett 30-tal åretruntbofasta.

Bara sekunderna innan har en annan skylt kungjort att vi lämnat Västmanland och anlänt till Dalarna.

Amanda Bergman poängterar att vi befinner oss på rätt sida gränsen, och att det är viktigt för henne, viktigare än hon egentligen känner sig bekväm med.

– Jag är inte säker på att det hade varit tänkbart att bo här annars. Jag har den formen av stark anknytning till att vara från Dalarna, säger hon och lägger upp fötterna på en stol vid bordet i familjens stora hus.

Hon är född och uppvuxen i Gagnef, åtta mil norrut, och det tog henne 27 år att över huvud taget flytta utanför kommungränsen. 

– Jag kommer ihåg att Petter sa till mig att jag måste klippa navelsträngen. Jag bara »va?«, säger hon.

Petter är maken Petter Winnberg, som också är hennes kollega i bandet Amason. Tillsammans utgör de ett av landets mest framstående musikerpar, med karriärer som belönats med grammisar och hyllningskörer. De blev bandkolleger 2012, ett par 2015 och jordbrukare 2016.

Men det dröjer länge innan samtalet vid bordet ens berör musiken. I stället talar hon engagerat om vikten av att ta hand om vår jord. 

Hade hon inte avslöjats av det karakteristiskt lockiga håret hade det varit svårt att tro att det är en av landets mest upphöjda sångare som sitter på andra sidan bordet.

Amanda Bergman ser det som en politisk handling att driva jordbruk.

– Vår relation till vår omvärld, vår natur och vår matproduktion: det är inte isolerade företeelser. För mig är det politik. 

Under sin uppväxt tillbringade Amanda Bergman mycket tid på mjölkgården ett stenkast från sin farmors och farfars gård (»jag var där i princip innan jag hade vaknat«). Även om farföräldrarna saknade jordbruksmark så odlade de nästan all sin mat själva. 

Det har präglat henne mer än hon förstått själv, konstaterar hon.

– Det är nästan ordlös kunskap som man får till sig. I min familj har vi aldrig varit religiösa, men naturen är det närmaste religionen vi har kommit. Nature is king. Mina föräldrar har gjort det tydligt med att det finns övertramp man kan göra i livet. Att inte bry sig om sin omvärld och naturen är ett sådant. 

Detta har präglat några av hennes livsval, som att välja miljöinriktning på gymnasiet och att läsa humanekologi vid universitetet i Göteborg.

Samtidigt som musikkarriären tog fart kände hon en tilltagande frustration över att inte vara till någon nytta.

– Jag åkte förbi alla de här fantastiska ställena men längtade bara ut. Jag försökte dröja mig kvar i farten, säger hon och visar med händerna hur hon trycker sig mot rutan på insidan av en imaginär turnébuss.

När Amanda och Petter flyttade till Näckenbäck var det för att testa på livet »med mer än en villatomt«. Men det tog bara några dagar att förkasta den ursprungliga tanken på att de skulle arrendera ut marken. 

– Det var en total…, säger hon och letar efter orden. 

Hon fastnar för ordet »episod«. Snabbt blev det djur – kor, får, höns, katter – och odling på den 60 hektar stora marken.

– Det tog över vårt liv. Det var intensivt. 

Petter hade inte någon jordbruksbakgrund. 

– Vi är verkligen varandras motsatser på det viset. Petter är så orädd för att ta sig för saker. Han har ett självförtroende som man kan ställa ut på museum. 

När hon började intressera sig för odling mötte hon första gången begreppet regenerativt jordbruk. Ordet »regenerativ« betyder att något kan återbilda eller återskapa sig själv och då det används inom agrikultur innebär det att tillämpa metoder som möjliggör ständig förbättring av tillståndet hos de ekosystem som jordbruket påverkar och är beroende av, och därmed säkrar en långsiktig jordbruksproduktion.Inom regenerativt jordbruk strävar man efter att förnya och förbättra jordhälsa, jordbrukarens ekonomi och människors och djurs välbefinnande, med utgångspunkt i ett helhetsperspektiv. 

I motsats till det storskaliga och vinstmaximerade jordbruket är det ett sätt att arbeta med naturen i stället för att utarma den.

Det regenerativa jordbruket är ett holistiskt sätt att bedriva odling och betesdjuren har ofta en viktig roll.

– Vi har gått ifrån att djurhjordarna kommer, betar, trampar och gödslar lite och rör sig snabbt vidare och det sker i ett samspel med naturen, till att vi slänger ut dem i samma hage år efter år tills de gnager mer än betar. Det funkar bara ett antal år, sen finns det inte mycket mer krut kvar i backen. Det här driftsättet och den drastiska minskningen av antalet betesdjur är en del av ökenspridningen globalt, säger Amanda.

På gården i Näckenbäck brukas jorden mellan april och oktober, vinterhalvåret ägnas åt musiken. Skrivande och inspelning i studion, som ligger i en byggnad intill bostadshuset, sker då schemat tillåter. Makarna Bergman-Winnberg har ett planeringssystem, som Amanda kallar »intrikat«.

– Det är inte så romantiskt, men så är livet just nu. Vi ska behöva få in barnen, gården, administrativt musikarbete, musikarbete med andra projekt och våra egna studiodagar. Det är mycket papper och logistik. För mig är det en ständig kamp att trycka in musik i mina arbetsdagar, säger hon.

Sedan de flyttade hit har Amason gett ut två album, en ep och en julsingel. Likväl säger Amanda, nästan ursäktande, att det »inte blivit så mycket musik«.

– Det var ju åtta år sedan jag gjorde ett eget album. Saker och ting tar tid och jag tror att det har varit viktigt för mig, och för Petter också till viss del, att få en paus från musik, säger hon.

Men nu släpps hennes andra soloalbum, Your Hand Forever Checking on My Fever. Det är en skiva som främst handlar om relationer, om insikten att kvaliteten på våra relationer är allt. 

– När man är yngre behöver man inte bry sig så mycket om det, men så kommer man till en punkt där man inser hur mycket relationerna är en spegling av en själv. Och att man kanske ställer alldeles för låga krav på dem och högre på annat, som till exempel karriär eller prestationer, säger hon. 

Det är inte bara det nya livet som månskensbonde som har bidragit till insikten. Hon säger att det i den ålder hon befinner sig i börjar »röra på sig i andra delar av livet«. Allra tydligast blev Amandas pappas cancersjukdom och bort-gång häromåret. Det sipprade in i arbetet med skivan. Texterna och stämningen på skivan är en bearbetning av den perioden. 

– Det var ju ett par år när folk bara dog. Det är ju en jättestor del av livet som jag fan hade tänkt att man kunde skippa. Men den erfarenheten är ju jävligt bra att ha. Ändå. Det stärker en, säger Amanda.

Det är inte bara av sin omgivning som Amanda Bergman blivit påmind om livets förgänglighet. Likt så många andra hade hon jobbat för mycket, gjort många spelningar under många år, först under namnet Hajen, sedan under sitt eget namn och därefter med bandet Amason. 

Hon lade till i stället för att välja bort. 

Till slut gjorde det henne utmattad, deprimerad och sjuk.

– En del av kroppen slutade bara att fungera. Jag kunde inte andas. Jag blev sjuk i huvudet och hjärnan gick typ sönder, säger hon.

Ända sedan barnsben har Amanda haft en tendens att övergöra saker. 

– Och då jag var liten hade jag hur mycket energi som helst, så det gjorde ingenting. Men det kan föda ett visst beteende och ett visst beroende. Och det funkar ganska bra tills den dagen det inte funkar längre, säger hon.

När hon mådde som sämst började hjärnan spela upp filmer som hon inte kunde kontrollera. Hon minns ett sådant tillfälle, en tidig morgon då hon var hemma hos sina föräldrar i Gagnef.

– Det var en av de äckligaste saker jag varit med om i mitt liv. Jag lyckades ta mig in till min pappa. Han fattade på en gång och körde mig till lasarettet, säger hon.

Räddningen blev en graviditet (»för i min släkt ligger man och spyr i 20 veckor då man väntar barn«). Hon fick ställa in en Europaturné och den skiva som var tänkt att bli fortsättningen på Docks, hennes första soloalbum från 2016. 

När första barnet var åtta månader blev Amanda gravid igen.

– Det tömde alla reserver. Jag hade ingenting kvar i min kropp som biologisk varelse. Det gjorde att jag blev förlossningsdeprimerad, jag dagdrömde om att dö, säger Amanda.

Efter att andra barnet föddes kände hon »om jag inte skärper mig nu, om jag inte vänder skeppet, då kommer jag att förlora allt som är viktigt för mig«. 

Då och då får hon ännu obehagliga vykort från den långa, mödosamma resan genom krisen. Som när Amason i slutet av förra året skulle uppträda i ett morgonprogram på tv höll hon på att få, som hon uttrycker det, »psykbryt«. Hon hade inte kunnat sova på flera dygn. 

– En utmattning, eller någon annan stark påverkan på ens nervsystem och kropp, försvagar en i grunden. Jag tror inte att man blir bra från det. Men man kan lära sig av det, säger hon.

Hon försöker disciplinera sig, till en viss gräns. 

– Jag vill inte låta någonting ta över så pass mycket att jag försvinner från resten av mitt liv. Jag har jättesvårt för folk som fokuserar på en sak och glömmer bort allt annat. Det kan jag inte med, vare sig hos mig själv eller andra. Jag är allergisk mot det, säger hon.

Tidigare skrev hon all musik själv. Sedan tio år tillbaka sker skapandet i samarbete med andra. Hon värdesätter upplevelsen att få befinna sig i ett rum tillsammans med andra musiker. Dessutom har det räddat henne, menar hon, från det konstnärliga lidandet. 

– Det bestämde jag mig för tidigt, det har ingen plats i mitt liv. Då börjar jag att jobba någon annanstans. Så viktig är inte musiken för mig, säger hon. 

På sistone har hon reflekterat mycket över varför hon – eller någon annan – håller på med musik, att det aldrig ifrågasätts. 

– Jag tycker att det vittnar om den sjukliga besattheten vi har kring att framgång överskuggar allt annat. Det har gjort mig förvirrad. Jag brukar skoja om det ibland: jag mådde bra tills jag började med musik. Men det är som att man ska vara så tacksam när man har fått den här positionen. Vilket jag också är, förstås. 

Hon tittar ut genom rummets stora fönster, som vetter mot fårens beteshage och tänker högt.

– Hur ska jag förklara det här så att det inte låter som förakt mot folk som ser konst och musik som sitt livsverk?

– Vi har en kultur där en person, historiskt ofta den ensamme mannen, har suttit x antal år och skapat något och hyllas för det. Men allt det som han har valt bort då, för att lyckas med det? Allt som fallit mellan stolarna? Ibland blir jag nyfiken på priset för »pionjärerna«. Vem städar upp efter dem?

Samtidigt är hon noga med att förtydliga att musik är viktigt, att det är bra för ett samhälle och motverkar fördumning. 

– Då jag spelar och möter människor kan jag alltid hitta meningen med det jag gör, säger hon.

Precis som i jordbruket är mångfald viktigt i musik. Det är en av orsakerna till att Amanda och Petter använt en lada på gården åt att arrangera konserter under konceptnamnet Rockbonden. Artister som David Ritschard, Sarah Klang och Iiris Viljanen har uppträtt där.

– Om vi vill hålla på med musik kan vi inte förvänta oss att publiken enbart finns i Göteborg, Stockholm eller Malmö. Nej, vi människor är simpla på det viset att vi anpassar oss. Om vi låter oss matas av mainstreammedier och reklambaserad musik så tror vi att det är världen. Det är det jag går i gång på. Att bygga sans och vett i oss som kollektiv är viktigt. För att kunna möta oss själva i olika uttryck måste det finnas en mångfald. Utbudet uppstår inte av sig självt. Det måste man nog kämpa fram lite, säger hon. 

I sommar blir det dock inga konserter på gården. I stället ska Amanda Bergman ta sin musik över landet, både egna konserter och som gäst på Lars Winnerbäcks sommarturné. Därefter väntar Europa.

Hon ser fram emot det, även om det innebär ytterligare intrikat planering.

– Vi har gjort det väldigt besvärligt för oss genom att Petter är med och spelar i bandet. Barnen får vara med och somna på en bänk med hörselkåpor, skrattar hon.

– De har precis kommit till den ålder där de har börjat fatta lite grann vad vi gör. Tidigare har det varit jättemärkligt för dem, för att vi i deras ögon blir helt konstiga. Här hemma ser de ju aldrig oss med den typen av fokus. Eller ens rena kläder. De blev otrygga av det och undrade vad vi håller på med, säger hon.

Att bruka jorden, ha ansvar för djur och vara beroende av att följa med i årstidernas förändringar torde vara ett bra verktyg för att finna balans. 

Jag formulerar tanken till en fråga.

Hon skakar eftertänksamt på huvudet.

– Jag har faktiskt svårt att tänka mig något annat än att leva så här. Det gör det lite omöjligt att svara på det, säger hon.

– Men det som är genomgående för allt är att jag verkligen behöver ha en anknytning till djur och natur. Det är det som alltid har varit där. Och det får man inte i staden. 

Hur är det att vara besjälad av djur och natur i en värld med alltmer påtagliga klimatförändringar? Känns det tröstlöst?

– Nej, det är vår uppgift att leta efter hopp. Och det är klart att det finns hopp. Det är också en stor del till att jag tycker att det är intressant att hålla på med odling.

Men att agera hållbart är inte tillräckligt, anser hon. Vi behöver utveckla, inte bara bevara.

– I vårt samhälle har vi matats med att »hållbarhet« är något gott. Men vi kan inte nöja oss med att bara upprätthålla ett status quo som kanske inte är bra. Det går att förbättra det vi lämnar efter oss. •

---

text: Fredrik Emdén  foto: Nina Holma