Taubes 
reseäventyrförändrade Sverige

Evert Taube gav oss inte bara oförglömliga sjömansvisor. Han förändrade också den populärkulturella bilden av Sverige. Ut med dalkullor och in med Samboronbon, en liten by förutan gata. Så blev reseskildringarna från fjärran länder våra svenskaste sommarvisor.   

År 1918 tog första världskriget äntligen slut.

Men oron fortsatte i Europa.

Kontinentens kejsardömen mötte undergången, det splitternya Finland torterades i ett blodigt inbördeskrig och i Sverige hotade Socialdemokraterna med revolution om inte högern gav upp sitt tjuriga motstånd mot demokrati. Miljoner européer började dö i pandemin spanska sjukan.

Men i Stockholm jublade en påfallande snygg 28-årig före detta sjöman. Ynglingens namn var Evert Taube – och han skulle förändra Sverige.

Evert Taube gladdes åt att han lyckats sälja en dikt till en stor tidning. Humorbladet Söndags-Nisse publicerade hans alster Karl Alfred och Ellinor, som handlade om en ung, äventyrslysten – men godtrogen – svensk sjöman som anländer till Port Adelaide i Australien. Där blir han förförd av den vackra Ellinor, som tar med honom hem. Men hos Ellinor väntar inget hångel! Flickans syfte är tvärtom att råna svensken. Så här inleds dikten: 

Ut i ett hus upp på Victoria Street
där bodde hon, han följer henne dit
knappt sitter hon upp på Karl Alfreds knä
så säger hon: ”Ta fram din portmonnä.”

Dikten togs väl emot, tonsattes och spelades in på grammofonskiva av revystjärnan Ernst Rolf. Folk älskade låten. År 1921 sjöng Evert Taube visan själv på grammofon – och succén visste inga gränser. På kort tid blev Evert Taube den moderna svenska musikindustrins första megastjärna, vars framgångar saknade motstycke i Sverige, åtminstone före Abbas stora genombrott 1974.

Fram till sin död 1976 fortsatte Evert Taube att leverera hit efter hit som oftast handlade om havet, matroser, skärgårdar eller fjärran länder. Effekten i Sverige blev att skivbolagen pumpade ut artister som försökte göra likadant. Allehanda svenska musikanter försågs med någon form av sjömanssång som de framförde. De tvingades klä ut sig i sjömanskläder, fotograferades i dessa och gav ut skivor.

Ofta gjorde de braksuccé!

Det var Dans på Brännö brygga och ”engelska flottan siktades vid Vinga” i Oh boy, oh boy, oh boy! En sjöman älskar havets våg och Hade seglat för om masten. Jungman Jansson stävade ut på gamla Nordsjön. Det var Vind i seglen, Muggebigge och Sjömansjul på Hawaii. Till och med den världsberömde tenoren Jussi Björling gjorde succé med stycket Till havs.

Men ingen kunde tävla med Evert Taube, som ständigt ekade i grammofonerna när han sjöng om Samborombon, en liten by förutan gata, i Fritiof och Carmencita, Möten i monsunen och Maj på Malö. Evert Taube syntes överallt i decennium efter decennium. Han gav ut skivor, skrev böcker, var med i radioprogram, och så småningom tv, anställdes som journalist på tidningen Vi samt medverkade nästan dagligen i Expressen. Hans konserter var ständigt slutsålda och snart skapades traditionen att han varje år framförde en sommarshow på nöjesfältet Gröna Lund. 

Sakta men säkert blev Evert Taube mer än enbart en berömd artist. Han blev Sveriges nationalpoet, tillsammans med Bellman, och svenskarnas nationella identitet började förändras.

Innan Evert Taubes genombrott hade äkta svenskhet symboliserats av inlandet och framför allt Dalarna. Men sjömansvisornas enorma succé under 1920-talet, 1930-talet, 1940-talet och långt in på 1950-talet förändrade detta i grunden. Visorna pumpade in det maritima fältet i svensk nationalism. Enbart på Skansen bestod inlandsdominansen. I övrigt gjordes bilden av ”det äkta Sverige” långsamt om till en sjötomt, en sjöbod och ”havsnära läge”. Plötsligt skulle en perfekt svensk midsommar inte längre firas i Dalarna utan på en skärgårdsö. När visdiktaren Ulf Lundell 1982 hyllades som en ny Evert Taube sjöng han:

Jag trivs bäst i öppna landskap, 
nära havet vill jag bo

Och när Marie Fredriksson (världsberömd sångare i Roxette) sjöng om sitt drömhus 1986 lät det så här:

Jag vill ha ett hus vid havet
Där jag kan se på alla båtarna
Som lägger till
Jag vill ha ett hus vid havet
Där jag kan höra alla måsarna
Och göra som jag vill

Jämför vi med hur andra länder framställs på turistsajter så visas i huvudsak bilder på inlandet alternativt huvudstäder. Resultatet för Sverige är radikalt annorlunda. Hälften av de svenska bilderna visar i stället maritima motiv: hav, båtar och skärgårdar. Till och med svenska inlandsbilder visar mest vattenmotiv. Sjöar, floder och kanaler. Sveriges nationella offentliga varumärke har blivit maritimt. Beror det bara på hysterin kring sjömansvisorna under 1900-talet?

Evert Taubes populärkulturella succé under mellankrigstiden samverkade med en ny svenskhet byggd på globalisering, exportindustri och välfärdsstaten – den svenska modellen tog världen med storm. Då kände sig svenskarna hemma med äventyrliga sjömän på svallande hav, snarare än med masar och kullor i skogen. Dalarna försvann inte från den svenska nationalismens horisont, men förstafiolen spelades i Roslagens famn, på den blommande ö där vågorna klucka mot strand.

Evert Taubes mantel ärvdes av sonen Sven-Bertil Taube, som gick bort förra året, kort efter succén med sista albumet Så länge skutan kan gå. Han fortsatte faderns tradition med sommarkonserter på Gröna Lund, som nu kanske tas över av vännen Håkan Hellström, iförd sin typiska sjömansblus. Även om svenskarnas hysteri angående sjömansvisor mildrats sedan 1950-talet sjunger vi fortfarande att Sveriges hjärta utgör Mälarens kärlek till havet i tv:s Allsång på Skansen.

Dalarna göre sig icke besvär längre – ens där.

Eller som jazzgeniet Amanda Ginsburg sjunger i de avslutande raderna i sin hit Havsmelodi med en referens till Evert Taubes Vals på Mysingen:

Så somnar vi in, av vindarnas suckar

Som sjunger go’ natt, små vågor som kluckar

Så kan det gå när en ung sjöman stövlar in med en nyskriven dikt på en tidningsredaktion i Stockholm under det blodiga europeiska året 1918. Även nationalistiska revolutioner kan genomföras med musik! •

---

text: Henrik Arnstad  illustration: maja norrby