»Vill ha en dörr öppen bakåt«

Artisten Tomas Andersson Wij blir obekväm av det alltför glättiga. Han behöver ha ett växelbruk med oinspirerade perioder. Just nu är han ute på vårturné i Sverige, med sorgsna sånger som gör honom glad. 

Ditt senaste album heter Sorgsna sånger gör mig glad – är det så? 

– Kanske inte glad så att jag garvar, men det är de sorgsna sångerna som har inspirerat och tröstat mig mest. Jag kan tycka att musik som är ämnad att göra mig glad kan kännas rätt påträngande. Samma sak med de alltför glada människorna. De gör mig nervös.

Du ska ut på vårturné, vad kan vi förvänta oss? 

– Jag ska spela i en trio med två jazzmusiker. Vi har spelat ihop några gånger och jag blev väldigt förtjust i sättningen: piano, gitarr, saxofon, klarinett och flöjt. Det blir både stort och intimt. 

Du har skrivit en del om det förflutna i dina texter. Är du en nostalgisk person? 

– Nej, och jag tror inte att Peter Englund är en nostalgisk person för att han skriver om 1600-talet heller. Jag tycker om när låtarna har dörrar öppna åt alla håll: dåtid, nutid och framtid. Det är väl också ett sätt att leva. Vissa låser dörren till det förflutna och kastar nyckeln. Jag vill ha en dörr öppen bakåt. Inte för att jag längtar tillbaka, men att inte ha kontakt med minnen, allt det där som präglat mig, skulle kännas fattigt.

Din podd Hundåren fokuserade på motgångar, vad har du själv lärt dig av dina egna dalar? 

– Kanske har jag lärt mig att bättre härda ut genom de tysta, oinspirerade perioderna. När jag var yngre skrämdes jag mer av dem, jag kunde tänka »shit, nu är det kört, nu är jag slut som artist«. Men det är som en årstidsväxling. Plötsligt är det vinter och inget växer. I efterhand kan jag ofta se att de där perioderna inte har varit meningslösa, att det faktiskt pågick något, en sorts tyst, osynligt arbete.

Är du lika bra på att leva livet som du är på ditt jobb? 

– Nej, jag tror inte att man har mitt jobb om man är bra på livet. Det började med att jag inte var så bra på att vara barn, så jag började spela, skriva och bygga min egen värld. Och så har det nog fortsatt. Jag har väl blivit helt okej på att leva, men kan fortfarande känna mig handfallen inför mycket i vardagen, det praktiska till exempel. Jag kommer från en stor familj, men vill inte själv leva så. Jag är inte gjord av det rätta virket. Men det finns många sätt att leva på och jag är förvånad över att inte fler utnyttjar sin frihet att välja. 

Du skolades in i de stora frågorna som barn, via baptistkyrkan, hur präglade den miljön dig? 

– Om jag inte föddes allvarligt stämd så blev jag väl det genom att så tidigt marineras i kyrkans texter och sånger. Jag tyckte om människorna i kyrkan. Och det fanns många musiker, som jag lärde mig mycket av. Men ibland kan jag tycka att allvaret kommer för tidigt i den miljön, man måste få vara ung och dum också. 

Du framstår som en så lugn människa, vad får dina känslor att gå i spel? 

– Egentligen är jag en känslomänniska som går i gång ganska lätt. Du hör de stora känslorna i min musik. Jag har inga problem med nerver när det gäller att gå upp på stora scener, men jag skulle aldrig kunna kolla på läskiga deckare kvällarna i ända. 

Vad är meningen med livet?

– Jag tror meningen med livet är att leva det. Så bra och fullt man kan. Mindre ego, mer kärlek. Typ så. •

---

tomas tågresa

1 eller 2 klass? »50–50. Jag tycker inte att skillnaden är enorm, även om jag en gärna reser i 1 klass.« 

Lugn kupé eller vanlig? »Helst tyst. Det är mer stressande att höra någon prata i telefon än att höra två personer i samma rum som samtalar.«

Åka i rätt riktning eller inte? »Spelar ingen roll.«

Sysselsättning på tåget? »Lyssna på musik och poddar, titta ut genom fönstret och gå till restaurangvagnen.« 

Fikar på resan?»Ja, gärna lite mat och kaffe. Jag saknar ris- och wokrätterna SJ hade förut. Får jag efterlysa dem här?«

---

text: linda newnham foto: dennis wernersson