”När terapeuten gav upp fattade vi att det var dags att separera”

Komikern och skådespelaren Sissela Benn gör humor av relationshaverier i nya serien Populära problem. Men bakom skämten finns egna erfarenheter av uppbrott, parterapi och insikten att vissa relationer faktiskt är bättre att avsluta än att rädda.

Hälften av alla äktenskap slutar i separation. Men många av dem passerar först en parterapisoffa. I ett rum med dämpad belysning lägger en psykolog huvudet på sned och ber dig att tala i jag-form när det enda man vill är att skrika på idioten som (kanske inte så länge till) är ens partner.

Alltså lite som för Ingemar och Liv i SVT:s hyllade humorserie ”Populära problem”. Han komiker, hon skådespelare. De har barn, historia och ett gemensamt språk fullt av missförstånd. Nu sitter de där. Han för att rädda relationen, hon med avsikt att separera på ett bra sätt. Huvudrollsinnehavarna Jonatan Unge och Sissela Benn har skrivit serien tillsammans, som tar avstamp i deras eget uppbrott för tolv år sedan. Men Sissela betonar att serien inte är självbiografisk.

– Det mesta är påhittat. Jag och Jonatan har varit ihop och har en dotter, sedan gjorde vi slut. Det är hundra procent sant, men resten är fiktivt. Eller: Han blev anmäld till socialen en gång för att han drog ett skämt när han körde stand up, som gjorde att någon i publiken tyckte han var en olämplig pappa. Så det har hänt, men inte på det sätt som det utspelar sig i serien, säger Sissela.

De träffades som 25-åringar. Hon hade nyligen slagit igenom som karaktären Filippa Bark, och han hade fått jobb på radioprogrammet ”Morgonpasset” i Malmö. De blev kära, flyttade ihop och fick dottern Dalia. Men när flickan var två år bestämde sig Sissela för att hon ville separera. Beslutet var inte ömsesidigt och därför infekterat. När de flera år senare började jobba med teveserien var de vänner igen, men hade inte riktigt pratat igenom varför det tog slut.

– Vi fick bearbeta det som hänt. Eftersom vi känner varandra väldigt väl kunde vi vara ärliga och skämta även om sådant som hade varit jobbigt på riktigt. Det var förlösande.

Så det var mer terapeutiskt än traumatiskt?

– Verkligen! Jag vet att vi någon gång sa att ”Vi som har då himla roligt ihop, varför tog det slut mellan oss?” Men så var jag hemma hos Jonatan och kommenterade surt att han inte hade hängt upp en blöt gammal handduk Dalia haft på idrotten, och han snäste genast tillbaka. Då insåg vi att okej, vi ska inte dela vardagsliv. Vi ska dricka kaffe och skoja om oss själva och vårt förflutna.

Hennes eget förhållande till parterapi är kluvet.

– Det har varit givande på så sätt att man har haft en tid och en plats att prata, där det har funnits en person utifrån som blir vittne och kan hjälpa till att guida samtalet. För det är lätt att man fastar i att hävda sin syn på verkligheten. ”Så här var det för mig.” ”Ja, men för mig var det så här.”

– Att gå i parterapi är också att visa för varandra att man vill ta ansvar och försöka lösa något. Fast när jag och mitt andra ex gick i terapi suckade terapeuten till slut och sa att ”nej, hörrni, jag vet inte…” När till och med hon hade gett upp fattade vi att det var dags att sluta kämpa, skrattar Sissela.

Ja, Sissela träffade så småningom en ny partner som hon fick sonen Jonah med. Men även de har nu gått skilda vägar. ”Ibland är det bättre att släppa taget om det som inte funkar.” Så även om det inte ingick i planen har hon nu samlat på sig en del erfarenhet av uppbrott.

– Tiden är ens vän. Även om det initialt är många känslor, man är ledsen och besviken, så känns det med tiden bättre.

– Det som är bra med en separation är att man inte längre behöver leva med den personen, så man behöver heller inte irritera sig på en massa saker i vardagen. Man kan släppa det och fokusera på något annat. Istället för att bråka vidare kan man söka försoning – och om det inte går i alla fall låta varandra vara.

Livspusslet däremot blev inte enklare av att ha barn med två olika pappor och ett frilansliv ovanpå det.

– Logistik är inte min starkaste sida, jag har svårt för att planera tid. Men nu har jag och Jonatan ett bra system. Vi försöker i möjlig mån boka in jobb de veckor då vi inte har barn. I övrigt kollar vi med den andra innan vi tackar ja till saker. Vi kollar alltså om det går att lösa först.

Hon har lärt sig en hel del om kärleksrelationer också, som hur viktigt det är att försöka vara sårbar.

– Tidigare försökte jag lösa mycket inom mig själv och inte släppa fram mina känslor. Men det är en gåva när en annan person visar sårbarhet, och för att komma riktigt nära varandra måste man öppna upp själv också.

Är du bättre på det idag?

– Jag tränar på det, säger hon och ler.

Sissela tycker att hon befinner sig på en bra plats just nu, där hon har allt hon kan önska sig ”i mitt lilla liv.”

– Jag är förbi småbarnsåren, vilket är skönt, men har istället insett att tiden med barnen går väldigt fort. Min dotter pratar redan om att gå på gymnasiet i Stockholm, vilket skulle innebära att hon flyttar om knappt två år! Det känns helt ofattbart att vi inte ska bo tillsammans länge, kanske aldrig igen… Samtidigt som jag vill kunna släppa taget och uppmuntra dem till egna äventyr. Men ja, jag är mer medveten om att ta vara på tiden med dem.

Hon säger att tidigare i livet har hon nog prioriterat jobbet för mycket ibland.

– Jag har varit väldigt flexibel jobbmässigt och låtit saker gå ut över familjen ibland istället för att säga nej till jobbet. Å andra sidan är jag idag jag etablerad och har därmed lättare att sätta gränser.

Oron idag handlar mindre om den egna ekonomin och mer om vad som händer i världen, där hon insett att saker som demokrati kanske inte alls är så bestående som hon tidigare trott.

– Jag skulle vilja engagera mig mer i samhällsfrågor, göra något aktivt, men behöver gå från tanke till handling. Att säga det högt här kanske får det att hända, säger hon.

---

Text: LINDA NEWNHAM
FOTO: JONATHAN BJERSTEDT/SVT