”Om man pratar om sina skeva sidor tappar de makt”

Vad händer när en klassisk roman möter vår tids kändiskultur och besatthet? Skådespelaren och manusförfattaren Isac Calmroth gör Doktor Glas till en modern thriller – och berättar om vänskap, ensamhet och varför det är nyttigt att erkänna sina mindre smickrande sidor.

 

Doktor Glas, vad fick er att vilja damma av den boken?

– Det är min favoritbok. Jag älskar den verkligen, och när jag läste om såg jag direkt en modern, psykologisk thriller framför mig. Gregorius, som är präst i boken, blev i vår version en författare och mediaman, för det är ju vad vi tillber i dag. Mediemän, nepobarn och kändisar. Och Doktor Glas är i vår version lite yngre och mer på bristningsgränsen än i boken. Mer besatt.

Glas ser sig själv som rationell, men styrs egentligen av känslor och begär.

– Exakt! Det är en av de saker som intresserade mig. Han tror att han är rationell, men är ju extremt styrd av känslor, ensamhet och begär. Jag tycker ofta man ser det hos människor som begår extrema handlingar – de tänker väldigt mycket, ända fram till en viss punkt. Sedan gör de något helt knäppt.

Hur är det för dig själv, vad styr dig mest?

– Jag känner fan igen mig, haha, och det tror jag gäller många: Man är ganska känslostyrd, men rationaliserar sedan sina handlingar även om man inte gör lika allvarliga saker som Doktor Glas.

– Och han längtar hela tiden efter att få vara med. Han får egentligen vara det, men förmår inte riktigt utan står utanför och fortsätter längta. Det kan jag känna igen mig i… att man hela tiden känner sig lite ensam.  

Du har gjort filmen tillsammans med Christian Fandango. Hur har det varit att jobba med sin bästa vän?

– Fantastiskt. Vår vänskap bygger på hård ärlighet. Vi kan äga saker som ”Nu är jag svartsjuk på dig” eller ”Nu är jag småsint” till varandra. Det har varit bra, för man är ju en liten jävel ibland, haha, men om man vågar prata om sina sjuka, skeva sidor så blir de mindre farliga. De förlorar sin makt.  

Vad har du lärt dig om dig själv i samarbetet?

– Tidigare hade jag en romantiserad bild av den lidande konstnären – att man ska må dåligt för att skapa något bra. Men Christian har fått mig att inse att om vi inte är glada nu, om vi inte har det bra ens när vi får skapa film, så är det ingen mening. Man kan göra något djupt och bra men ändå ha roligt på vägen.

Vad är viktigast hos en vän, tycker du?

– Ärlighet och acceptans. Att inte vara dömande, för det finns så många andra som dömer en. En vän ska kunna säga: ”Jag fattar, det där var ju inte bra, så hur ska du fixa det då?” Men alltså inte bara dunka varandra i ryggen. Jag tror tjejer generellt är mer dömande mot varandra, medan killar är lite för bra på att släta över och höja varandra.  

Du har jobbat med ganska tunga berättelser, som Ondskan och nu Doktor Glas, varför?

– Det är både en slump och ett val. Jag drogs till skådespeleriet för att få gå ner hårt i ångest, som en slags härlig terapi. Men jag gillar humor också och gjorde mycket komedi innan jag slog igenom.

Din bror är också skådespelare, hur hamnade ni i samma gebit?

– Vi kommer från en kreativ familj. Min bror började med musik, vilket inspirerade mig att bli skådis. Innan skämdes jag för min dröm, jag hade för mycket jantelag inom mig för att våga säga att jag ville skådespela. Sedan när jag gick teaterskola menade han ”hur svårt kan det vara?” Jag bad honom då spela upp några grejer, tanken var väl att håna honom tillbaka, men jag blev så imponerad att jag peppade honom att också bli skådespelare.

Vilket karaktärsdrag är du mest trött på hos dig själv?

– Jag är fruktansvärt slarvig med i princip allt utom jobbet. Manus har jag stenkoll på, men att städa, passa tider, hålla ordning däremot…

Vilket ord överanvänder du?

– Grymt. En kompis noterade att så fort jag umgås med någon i över en timme börjar hen också säga grymt, för jag säger det så ofta att det smittar av sig.

– Men i Köpenhamn uppstod viss förvirring, för när jag säger grymt menar jag ju att något är asbra, men där betyder ordet fruktansvärt, hemskt eller brutalt.

Vanligaste missuppfattningen om dig?

– Att jag är överklass eller snobb. Det stämmer inte alls, min mamma var konstnär och jobbade som servitris och pappa fritidsledare. Så vi hade verkligen inte mycket pengar.  

Du gillar att åka tåg, har jag hört.

– Ja, jag älskar tåg. Jag tänker och skriver så bra på tåg. Man sätter sig och sen är man där. Jag kan nästan påstå att jag är som lyckligast på tåg.

Någon resa du minns extra väl?

– När mamma tog med mig och min bror på tågluff i Europa. Jag var kanske tio år, och det var första gången jag åkte utomlands. Det var magiskt!

Och ett tåg-missöde?

– På samma resa var det en fransk man som skrattade som en häst. Alltså bokstavligen gnäggade, hela natten. Vi sov inte en sekund. Det var det sjukaste skratt jag hört.

---

Isac Calmroths TÅGRESA

1:a eller 2:a klass?
2:a klass.

Tyst kupé?
Det kan vara härligt, men när jag hamnar där är det mest på grund av slarv. Att jag inte kollat ordentligt när jag bokade.

Åka i rätt riktning?
Gillar det, men funkar åt andra hållet också.

Sysselsättning på tåget?
Att skriva, titta ut och tänka.

Fikar på resan?
Ja. Jag gillar att sätta mig i restaurangvagnen, ta en kaffe och kanske en räkmacka.

---

Text: LINDA NEWNHAM
FOTO: ULRIKA MALM, MARTIN KIESSLIN